Buck Owens 1929–2006
Crystal Palace i Bakersfield stod märkligt tyst och öde i lördags kväll.
Annars hörde det till att dess grundare och ägare Buck Owens klockan sju varje fredag och lördag gjorde ett uppträdande med sitt Buckaroos där.
Han dog under natten mellan fredagen och lördagen i vad som verkar ha varit en hjärtattack.
Vad som nu händer med stället på 2800 Buck Owens Boulevard, som även innefattar ett museum, en restaurang och en butik, är höljt i dunkel.
Men det råder nog ingen tvekan om att Buck Owens har skrivit ned en snillrik plan för hur det ska drivas även efter hans bortgång. Med ökänd noggrannhet månade han om sitt varumärke, sina affärer och sina pengar. På hans kontor hängde en inramad affisch med texten »Poverty sucks« i avskräckande syfte. Men det var också en påminnelse om de svåra tider hans mor och far gick igenom på trettiotalet då sandstormar ödelade all Texas fruktbarhet och tvingade familjen att söka lyckan västerut.
När nycountryvågen med Garth Brooks och kompani en gång för alla svepte bort det gamla gardet av countryhjältar från radiostationernas låtlistor på nittiotalet var Buck Owens en av få veteraner som inte muttrade bittert. Som ägare av en hel rad radiostationer visste han att det var marknaden som styrde. Han visste att modern musik var det som dagens publik ville ha. För att inte förlora vare sig lyssnare eller annonsörer tillät Buck Owens sålunda inte sina egna stationer att spela hans egna klassiska gamla inspelningar! Det om något säger vilken biznizsinnad man han var.
Till skillnad från flera av sina mest kända konkurrenter på countrysvängen – George Jones, Johnny Cash, Merle Haggard, Waylon Jennings och de andra – levde Buck Owens aldrig rövare. Han ville bara göra sitt jobb, sköta det bra och vakna upp utan huvudvärk dagen därpå. Framför allt handlade det om att ha kontroll – Buck ogillade skarpt när hans omdöme kom i obalans.
Detta tillsammans med hans girighet drev emellanåt dåtidens turnékamrater att spela honom olika former av spratt. En bra historia berättar Loretta Lynn i en George Jones-dokumentär från 1990. I början av sextiotalet var både Jones och Owens glödheta, så på en av deras gemensamma turnéer hade de besvärande svårt att enas om vem som skulle ha förmånen att gå på scen sist. En kväll i Kanada gav Jones efter mycket tjäbbel med sig att låta Owens avsluta föreställningen. Men i stället för att sjunga sina egna hits körde George Jones bara Buck Owens-låtar. Varenda en av hans storsäljare. När Jones efter sin show mötte Owens bakom scen kunde han med ett förnöjt leende säga: »Din tur.« En förbryllad Owens visste inte längre vilka låtar han skulle behaga publiken med…
För att förstå Buck Owens beslutsamma medvetenhet räcker det egentligen med att lyssna på hans stenhårt drillade honkytonk. Där finns inte ett uns av tveksamhet, än mindre av överflöd. Under storhetsperioden under det sena femtiotalet och i princip hela sextiotalet fullkomligen vräkte Buck Owens ur sig effektiva, fyndiga tvåminutersprojektiler under Ken Nelsons ledning på Capitol.
Singelsviten som började med »Second Fiddle« (1959) och sedan fortsatte med »Under Your Spell Again« (1959), »Above and Beyond (The Call of Love)« (1960), »Excuse Me (I Think I’ve Got a Heartache)« (1960), »Foolin’ Around« (1961), »Loose Talk« (med Rose Maddox, 1961), »Under the Influence of Love« (1961), »Nobody’s Fool But Yours« (1962), »Save the Last Dance for Me« (1962), »Kickin’ Our Hearts Around« (1962), »You’re for Me« (1962), »Act Naturally« (1963), »We’re the Talk of the Town« (med Rose Maddox, 1963), »Love’s Gonna Live Here« (1963), »My Heart Skips a Beat«/»Together Again« (1964), »I Don’t Care (Just as Long as You Love Me)« (1964), »I’ve Got a Tiger By the Tail« (1964), »Before You Go« (1965) och »Only You (Can Break My Heart)« (1965) bör vara oslagbar, alla kategorier. Inte ens Lennon-McCartney eller Holland-Dozier-Holland kunde matcha den. The Beatles visade till och med sin vördnad genom att spela in en egen version av »Act Naturally«.
Rhinos 3CD-box »The Buck Owens Collection 1959–1990« täcker det mesta, men vilken andrahandsvinylaffär som helst brukar kunna ståta med både den ena och andra samlingen om det är en enkel grundkurs du är ute efter. Önskas mer specifika skivor är dessa LP något av personliga favoriter:
The Best (Capitol, 1964):
– De tidiga hitsen. Allt sitter PRECIS där det ska.
Together Again/My Heart Skips a Beat (Capitol, 1964).
– Snäppet värre ändå.
I’ve Got a Tiger By the Tail (Capitol, 1965).
– Bara Buck Owens kan få Chuck Berry att låta som Buck Owens.
Dust on Mother’s Bible (Capitol, 1966)
– Sakrala sånger som passar bra nu när upphovsmannen inte längre finns här.
Carnegie Hall Concert (Capitol, 1966)
– Stilbildande, monumental live-LP.
Tillsammans med Wynn Stewart och kanske framför allt rivalen Merle Haggard (Hag övertog Bucks första fru Bonnie) var Buck Owens huvudarkitekten bakom Bakersfield-soundet. I en tid som annars dominerades av Chet Atkins sofistikerade Nashville-sound kom dess hårdföra driv som en påminnelse om hur honkytonk brukade låta innan fioler ersattes av stråkar, innan steel-gitarrer tonades ner till förmån för softa körpålägg.
Medan Merle Haggard hade en episkt berättande ådra, som inte sällan sökte sig tillbaka i historien, siktade Buck Owens målmedvetet in sig på de syndfylla honkytonksyltorna dit fruktplockarna, bomullsarbetarna och det råbarkade manskapet från oljefälten runt Bakersfield, några timmar norr om Los Angeles, gick för att dricka, flörta, dansa, skråla och slåss. Han gjorde musik som var tvungen att göra sig hörd i det uppskruvade sorlet. »Buck Owens made music that sounded like a broken beer bottle«, som Nicholas Dawidoff skriver i sin fantastiska bok »In the Country of Country – A Journey to the Roots of American Music«.
Trots att Owens var en riktigt slipad kompositör i eget namn var han alltid snabb med att suga upp nya potentiella hits från då oprövade namn som Harlan Howard, Tommy Collins och Dallas Frazier, vars känsla för både kvickheter och vardagsnära kärleksdramer passade uppdragsgivaren perfekt. Inte heller ska gitarristen Don Rich, motorn i kompbandet The Buckaroos, glömmas. Utan hans slagkraftiga Fender Telecaster-twang och magnifika harmonisång hade Bakersfield-soundet aldrig riktigt tagit form. När Rich, som faktiskt sjunger flera The Band-låtar på 1970 års live-LP »Live in Scandinavia« (Buck poserar vid Holmenkollen på omslaget!), gick bort i en bilolycka 1974 återhämtade sig aldrig vare sig Owens eller hans karriär.
De senaste decennierna har hans musik, stil och gärning främst hållits vid liv tack vare trogne adepten Dwight Yoakam, även om Buck Owens låtar har spelats in av ett helt koppel artister. »Together Again« och »Crying Time«, två av hans mest älskade ballader, har blivit standards och går att finna i versioner med bland andra Emmylou Harris, Ray Charles, Dean Martin, Jerry Lee Lewis, George Jones & Tammy Wynette, Roy Orbison, Barbra Streisand, LeAnn Rimes, The Flying Burrito Brothers, Jack Greene, Faron Young och Wanda Jackson.
Kolla på Owens, Rich och Buckaroos i toppform i detta TV-klipp från 1966, och gråt en skvätt.