The Broken Keys: Gravity

THE BROKEN KEYS

Gravity

Tru Thoughts/import
Betyg: 7

När jag intervjuade Ben Lamdin till förra numret av Sonic var det hans alter ego Nostalgia 77 jag var ute efter, men jag fick sidoprojektet The Broken Keys på köpet. Lamdin var enormt entusiastisk inför skivan som han länge spånat på ihop med kompisen och producenten Natural Self. Den entusiasmen kom jag att dela när jag sedan tog en lyssning på duons Myspace-sida, där det agentfunkiga singelsläppet »Slingshot« tidigt fanns utlagt.

Med några undantag ligger »Gravity« en bra bit ifrån de två producenternas individuella skapelser. Här har den tyngsta funken, soulen och rocken från sextio- och sjuttiotalet reinkarnerats i modern skrud. Och skivans namn är sällsynt passande. Beatsen, gitarrerna och blåset drabbar som svettblöta smockor, sånginslagen är omskakande som en mindre orkan i amerikanska Södern och samplingsfesten så vild att DJ Shadow skulle kunna bli avundsjuk. Om Lamdin i de senaste Nostalgia 77-släppen har blivit alltmer komplext utsvävande med sina frijazzinfluenser finner han här den perfekta motvikten. »Gravity« har visserligen några triphopinslag av typen tidigt brittiskt nittiotal, men skivans huvudsakliga prägel är hård och smutsig hiphopig funk med rockbetoning. Energinivån är mer rått adrenalinsprutande än tillbakalutat pårökt.

The Broken Keys är allra bäst när denna fusion mellan soul, rock och beats är helt jämnt fördelad. Jag vet inte vem som sjunger på skivans två bästa låtar »The Witch« och »Razorblade«, men det är själfullt bluesigt till bristningsgränsen. Det låter sönderslagna trumpinnar och brända effektboxar. Någonstans luktar det krut.

Skivan är bara trettiosex minuter i sin helhet, men det pumpande drivet lyckas ändå inte hållas vid liv helt igenom. Jag hoppas dock intensivt på fler och mer konsekventa The Broken Keys-släpp. Nostalgia 77 och Natural Self har nu visat prov på hur väl de kan sammanfoga sina experimentella beats med arvet från James Brown och Jimi Hendrix.
ERIK AUGUSTIN PALM
2006-06-08