Stephen Duffy: I Love My Friends
STEPHEN DUFFY
I Love My Friends
Cooking Vinyl/Bonnier Amigo
Betyg: 6
För den som har läst Chris Heaths fenomenala »Feel«, tegelstensreportaget om Robbie Williams, är Stephen Duffy inte bara »han i Lilac Time«. Av superstjärnan Williams beskrivs han som en ikonisk kommerspopmaskin. Efter separationen från partnern Guy Chambers hade Robbie Williams svårt att hitta en ersättare och han testade sig igenom halva Billboards upphovsmän, men inte förrän han mötte Duffy nöjde han sig. Och som han nöjde sig. Duffy blir, för varje sida av »Feel«, mindre och mindre mänsklig, mer och mer en obegriplig legend. I alla fall i Robbies ögon.
I ljuset av Duffys egna musikaliska prestationer hamnar den där williamska glorian dock ganska ordentligt på sned.
För det är oklart varför Robbie är så imponerad av just Duffy. En förklaring till hans omåttliga fascination skulle kunna vara att Duffy faktiskt är Robbie. Han bygger ju stora delar av sin poplyrik på att berätta hur det är att växa upp i en mellanstor brittisk stad, sätta på flickvännens bästis och få topplistehits. Allt till tonerna av svängig, lättsmält britpop med aningen mer sofistikerade arrangemang än den brötigare variant som dominerade storbolagens prioriteringslistor 1998, då just återutgivna soloalbumet »I Love My Friends« släpptes.
Det aningen mer stilfulla draget förklarar antagligen också varför det var lilla Cooking Vinyl som gav ut skivan i stället för ett storbolag, som i dag säkert skulle kunna ha gjort åtminstone en Brendan Benson av Stephen Duffy.
Han har en hel del torra och tilltalande pophistoriska kvaliteter, men på nittiotalet innefattade inte idén om den stora popstjärnan någon känsla för stil, den innefattade bara knutna nävar i fickan och huliganskalle. Så Stephen Duffy, som sålt skivor tidigare med Lilac Time och troligtvis inte ville egentligen, blev tvungen att göra det indie.
Och där finns nog fröet till Duffys märkliga roll i »Feel«, och hans plats på Robbie Williams piedestal. För i den värld där Robbie hör hemma är indie omöjligt. Den som har varit indie är obegriplig, större än branschen självt.
Och då spelar det antagligen ingen roll hur det faktiska kreativa resultatet egentligen låter. Inte ens om det, som i det här fallet, mest kommer ut som vilken Robbie Williams-platta som helst.
SARA MARTINSSON
2006-06-08