Rick Ross: Port of Miami

RICK ROSS
Port of Miami
Def Jam/Universal
Betyg: 5

All skicklig marknadsföring går som bekant ut på att ge övertygande argument för vad den produkt det handlar om kan göra för just dig. Så om jag skulle pitcha Miami-rapparen Rick Ross debutalbum »Port of Miami« skulle jag säga att du behöver den här skivan för att den får dig att känna dig lite tuffare än du egentligen är, för att den får dig att vilja köra bil utan tak, och för att den med viss bestämdhet återupprättar kokainets just nu ganska skamfilade anseende som katalysator för lycka och framgång i livet.

Om det låter övertygande var det inte meningen. Däremot kan man med visst fog jämföra Rick Ross med framgångsrik reklam. Båda lever till inte obetydlig del på enträgenhet. Upprepa något tillräckligt många gånger och det sätter sig, vare sig man vill eller inte, vare sig man egentligen gillar det eller inte.

Att singeln »Hustlin’« slagit alla tänkbara försäljningsrekord för ringsignaler är inte förvånande. Den är rent objektivt tjatigare än »Macarena«. En i oändlighet upprepad fras, »everyday I’m hustling, everyday I’m hustling…«, till domedagssynthar och ett enkelt sydstatsbeat. Det är otroligt enerverande. Och naturligtvis ganska oemotståndligt.

Albumet innehåller en sådär femton låtar med exakt samma kvaliteter. Bombastiska synthar, bilkörarbeats, fantastiskt skönmålande betraktelser över livet som kokaindealare som borde få alla världens högstadieelever att genast ansöka om praoplats hos närmaste knarkbaron.

Att lyssna på Rick Ross är att ge sig rakt in i en gammal bekant kamp, den mellan hjärnan och maggropen. Jag vill inte gilla det. Jag gillar verkligen inte det. Jag vill över huvud taget inte lyssna på det. Jag har bara lite svårt att hitta stoppknappen just nu…

PATRIK SVENSSON

2006-09-15