Looker
Bräcklig storstadsromantik blir sällan mycket mer spröd, bitterljuv och rörande än »Ballad of the 9th Precinct« med Looker.
Boshra AlSaadi och Nicole Greco kliver här fram som Manhattans egna teen anthem-motsvarigheter till vad Pete och Carl sorgligt nyligen var för London. Allt med en refräng som vill men inte riktigt kan brista ut i Weezers »Surf Wax America«.
På scen blir effekten ännu starkare. Det synkroniserade rörelseschemat som de båda frontfigurerna, gitarristerna och låtskrivarna delar med basisten Rachel Smith på den proppfulla New York-klubben Ace Of Clubs understryker deras låtars rastlösta gatukorsning av insmickrande tuggummipop och kantig new wave-ryckighet.
»Hey Kids«, »Tickle My Spine« och »Hope & Anchor« låter så komprimerade, täta, farliga och roliga att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Förutom jämförelser med The Libertines, Blondie och tidiga Pretenders är den enda färdiga tanke jag lyckas formulera för mig själv där i trängseln att jag måste ta reda på mer om Looker.
Då det visar sig att Tralala-Stella (se intervju i Sonic nummer 25) är deras manager blir det väldigt enkelt att några veckor senare sy ihop en telefonintervju. Kvartetten, där även trummisen Rich Smalley ingår, har förmiddagen efter en spelning på hippa Lower East Side-klubben Pianos kurat ihop sig vid en rätt risig högtalartelefon.
Nu är inte undertecknad ensam om att se något stort i vardande i Looker. Med entusiasm och stolthet berättar medlemmarna att de just har spelat in under ledning av producenten, låtskrivaren och branschlegendaren Richard Gottehrer. Helt på hans initiativ.
– Vår favoritplatta där han varit inblandad är »Blank Generation« med Richard Hell & The Voidoids, säger Boshra. Och vi älskar så klart det han gjorde med Blondie, det är ett band som verkligen har påverkat oss. Sen mer nyligen så låter ju också senaste Raveonettes-plattan fantastisk.
– Jag är väldigt svag för tamburinen som han lät mig använda. Det är samma som fanns med på The Go-Go’s »Vacation«, säger Rich.
– Han har en grym intuition om hur låtarna ska låta som alltid tycks falla till vår fördel, säger Nicole.
Exakt vad inspelningen kommer resultera i och vem som ska ge ut den är i dagsläget oklart. Fjolårets självbetitlade femspårs-ep släppte bandet på egen hand.
– Hela skivbolagssituationen är som du kanske vet lite osäker för tillfället. Vi tycker bara det är viktigt att få ut en skiva så att folk får höra oss, säger Nicole.
Det var i Erie, Pennsylvania, som Boshra och Nicole lärde känna varandra när de var femton respektive sexton år.
Boshra: När jag träffade Nic hade jag precis blivit intresserad av musik. Hon skickade mig blandband med allt ifrån Pixies till tidiga Beatles. Och vi själva började spela covers på låtar av Leonard Cohen, Bob Dylan, Velvet Underground – redan då var vi inne på det här med harmonier och olika lager av gitarrer.
Nicole: Ett par år tidigare minns jag att jag fick syn på ett killgäng som bar en massa The Smiths-dekaler. Jag tyckte det såg så cool ut. Men alla var klädda i svart och jag tänkte att det inte fanns en chans i världen att jag någonsin skulle kunna gilla de här Smiths. I alla fall, ett tag efteråt skaffade jag »Meat is Murder« – ja, jag var vegetarian på den tiden – och föll för den fullkomligt. Jag kunde inte fatta att de där tuffa killarna som jag hade sett kunde gilla så känslig musik.
Boshra: Jag kommer också ihåg dem! Något år innan jag lärde känna Nic blev jag polare med en av de där tuffa mjukisarna. Han spelade in blandband till mig med The Cure och The Smiths. En riktigt svårmodig kille men han introducerade mig för mängder av bra musik. »Girlfriend in a Coma« däckade mig totalt när jag var fjorton.
Nicole: Jag och Boshra har alltid haft en stark musikalisk gemenskap och när jag också slutligen flyttade till New York fanns inte längre någon ursäkt att inte börja skriva låtar ihop och starta ett band.
Boshra: Detta var när The Strokes höll på att slå igenom och band vällde fram från alla håll och kanter här i stan. Något låg i luften. Vi började lyssna på The Libertines, som verkligen tände en gnista inom oss. Låtskrivarnas relation till varandra påminde om min och Nicoles, och deras låtar var ösiga men samtidigt litterära. Jag tror faktiskt att det var genom att lyssna på dem som vi kände att vi också kan klara av det här.
Ursprungligen publicerad i Sonic #26, november 2005