The Beatles: Love
THE BEATLES
Love
Apple/EMI
Betyg: 1
Vad skulle Beatles-konglomeratet hitta på nu?
Man kunde inte gärna komma dragande med ännu en samling där man som extra säljargument dammat av någon halvmurken gammal John Lennon-demo med hjälp av Jeff Lynne. Inte heller var det läge att låta någon ung remixfantom stuva om en bortglömd låt så som Elvis Presley Enterprises för några år sedan lät göra med »A Little Less Conversation«.
Hela styrelsen – Paul, Ringo, Yoko, Georges änka Olivia – var överens om att det krävdes något annat.
På sin egen lilla kant satt Giles Martin, son till Beatles-producenten George, och pulade med pappas otaliga Beatles-tejper. Allt med avsikt att skapa musik till en Las Vegas-föreställning baserad på Fab Fours musik. En show där låtarna liksom går in i – och befruktas av – varandra. Detta för att gjuta nytt liv i allt det som verkade sönderspelat till döds.
Sedermera fick styrelsen nys om Giles Martins tejptrixande och såg snart att de nu hade lösningen på det där »något annat« som krävdes för att ännu en gång kunna håva in lite slantar i Beatles ärevördiga namn.
Så, lagom till julhandeln har vi här »Love«.
Titeln är nästan provocerande förutsägbar. Det kvittar hur mycket Sir George Martin i intervjuer sitter och skrockar om att »det är vad låtarna handlar om«. Självklart måste den vara en eftergift till Yoko, som aldrig missar en chans att ytterligare stärka sin bortgångne makes »kärleksbudskap«.
Jaja, big deal. Det mest anstötliga med skivan är ändå dess fullkomliga poänglöshet. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det var i alla fall något mer kreativt än en mer högbudgeterad variant av det stormarknadsslaskiga »Stars on 45«-konceptet.
Nördarna imponeras säkert över djärvheten i att låta »Blackbird« och »Yesterday« ingå partnerskap. Det är nämligen till nördarna och inte så värst många fler man vänder sig när man här lägger ihop ekon, fragment och hela sjok från olika låtar, varav delar är alternativa och tidigare outgivna. De idiotinbitna kan säkert få aha-upplevelser och kortvariga kickar, men varken de eller vi andra lär finna den minsta anledning till varför man ska spela mixskivan »Love« mer än en gång. Det handlar knappast om någon sinnesutvidgande mash-up för dansgolvet, i bästa fall kan detta sjuttio minuter långa medley få ålderdomshemmens gungstolar att gnissla lite extra intensivt.
»The Grey Album«, bootlegen från härom året där DJ Danger Mouse mixade Beatles »White Album« med Jay-Z:s »Black Album«, var månne inte så anmärkningsvärd som ryktet gjorde gällande men fick i alla fall publiken – och branschen! – att reagera. Det spelar ingen roll vilket rigoröst arbete som här ligger bakom, eller vilken obegränsad arkivaccess junior och senior Martin haft – »Love« händer inte. Reaktionen blir sällan mer än ett avmätt »Jaha, man har lagt smetiga stråkar på ’While My Guitar Gently Weeps’, till vilken nytta då?«. Plattan är varken chockerande eller utmanande, inte i annan betydelse än möjligen sin meningslöshet och långrandighet. Cynismen tar vi sedan länge för given.
Utgåvans försvarare hävdar att den i alla fall inte är smaklös, och det är väl lite det som är problemet. De inblandade har helt uppenbart haft för stor respekt för originalmusiken för att resultatet ska bli nytt, kul och kunna kategoriseras som något annat än »pannkaka«. Dessutom en pannkaka uteslutande bakad på rejält ålderstigna ingredienser.
PIERRE HELLQVIST
2006-11-24
