Den sista chansen – Bruce Springsteen om »Born to Run«

Välkomna.

Eller rättare sagt: välkomna igen.

Hämta bilnyckeln, ta på dig din vackraste klänning i kväll, höj volymen på stereon, plocka fram luftinstrumenten ur byrålådan, gör vad tusan du vill.

För du kommer inte att slippa undan den här gången heller. »Born to Run« är tillbaka. Denna gång som jubileumsbox. Med två DVD:er. Den ena innehåller en nördpornografisk dokumentär om hur »Born to Run« föddes. Den andra är… obeskrivlig. En komplett och oemotståndlig konsert från Bruce Springsteen & The E Street Bands glory days, 1975. Se den på egen risk. Du kommer att vilja klä dig som en pimp och lära dig spela saxofon efteråt.

Originalalbumet snurrar på stereon: »Night«, »Backstreets«, »Meeting Across the River« och »Jungleland«.

Det går fortfarande att spegla sig i och identifiera sig med albumets storslagna och svepande kameraåkningar. Scenerna med Mary, Magic Rat, Eddie och Terry är förstummande.

Att »Born to Run« inte har åldrats beror på att skivan redan var gammal, gråtmild och sentimental från början, ja, nästan svartvit.

Nu, 2005, är det inte heller euforin eller känslan av, som upphovsmannen själv gärna säger, »en ändlös sommarnatt« som gör det starkaste intrycket.

Det är desperationen. Svärtan. Mörkret som bolmar upp mellan alla rader om frihet och kärlek och förhoppningar.

»Born to Run« är ibland ett av världens sorgligaste album. En monumental serenad om drömmar som aldrig blev av.

Sitter du bra? Har du hämtat popcornen? Ridån går upp. Hör du pianot, lyssnar du på munspelet? Det är inledningen av »Thunder Road«. Du ska snart få uppleva den kritiska inspelningen av Det Stora Amerikanska Rockalbumet.

Klockan tickar baklänges och stannar inte förrän kameran befinner sig trettio år tillbaka i tiden. Fotografen zoomar in ansiktena på några av dramats huvudpersoner:

Bruce Springsteen: Vi led, vi kämpade, vi gav allt. Men det är så fantastiska skivor skapas.

Jon Landau: Så fort jag fick höra låten »Born to Run« visste jag att Bruce Springsteen skulle göra ett klassiskt album. Det var bara en fråga om tid.

Clarence Clemons: Jag lyssnade på skivan i går, från början till slut. Jag blev så stolt. Jag kände mig… »reborn to run«.

Miami Steve: Lyssna på mig nu, kids. Så här ska man inte göra skivor. Bruce var galen.

Studion The Record Plant, New York, klockan 1975.

Teknikern Jimmy Iovine plockar fram ett tuggummi ur fickan, slänger tuggummit i papperskorgen, lägger in folien i munnen och biter till.

Hårt.

Smärtan skjuter upp från tänderna och får huvudet att explodera. Det är precis vad Jimmy Iovine behöver. Han måste hålla sig vaken ett tag till.

Iovine är fångad i en mardröm utan slut. Inspelningarna av »Born to Run« har hållit på i dagar, veckor, månader.

Det spelar ingen roll att Jimmy, precis som alla andra, jobbar tills han måste kollapsa på en soffa i studion.

Mannen i mitten, sessionernas dirigent i vitt linne, Bruce Springsteen från Freehold, New Jersey, förändrar aldrig sitt ständiga mantra:

»En gång till.«

»En gång till.«

»En gång till.«

Inspelningarna börjar likna dem som täljde fram låten »Born to Run«. Och beroende på vem du frågar tog låten »Born to Run« mellan fyra och sex månader att spela in. Bruce och dåvarande managern och producenten Mike Appel kämpade under den processen med många frågor:

Hur många gitarrer skulle låten ha? Hur skulle Bruce sjunga? Ska vi använda stråkar eller inte? Och vad sa du om den där kören? Låter det bättre eller sämre med kör?

När låten »Born to Run« var klar kom nästa problem – resten av skivan. Bruce behövde skriva och spela in ytterligare sju spår som kunde matcha albumets ledmotiv. Och arbetet blev genast sju gånger värre.

– Vi hade ingen aning om hur man spelade in skivor på den tiden, säger Bruce Springsteen. Jag var ung och rädd och fruktansvärt envis. Jag var inte speciellt populär på skivbolaget eftersom mina första två skivor [»Greetings From Asbury Park« och »The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle«] hade sålt dåligt. Och viktigast av allt – det här var min titelmatch, min chans att lämna en anonym tillvaro på barscenen i Asbury Park, min chans att få en karriär. Lägg ihop allt det och du förstår att jag inte var lätt att umgås med.

Springsteen har nyligen rekryterat tre nyckelpersoner till bandet och studioarbetet: trumslagaren Max Weinberg, pianisten Roy Bittan och producenten och rockjournalisten Jon Landau.

I och med Weinberg har E Street Band plötsligt fått en orkanliknande kraft i ryggen. Någon som, till skillnad från bandets tidigare trummisar, kunde spela med power, finess och disciplin. Ovädret klassas redan som kategori fem.

I och med Roy Bittan kan Springsteen på allvar börja att tonsätta sina drömmar om det perfekta, pianobaserade och mest storslagna amerikanska rockalbumet någonsin. När Roy spänner ut fingrarna över de svarta och vita tangenterna låter han som… Broadway.

Och i och med Jon Landau får Springsteen en vän och kreativ konsult, en katalysator som förstår hans idéer och teorier, någon som faktiskt har en aning om hur man gör skivor. Landau har bland annat drygat ut inkomsterna som musikjournalist genom att producera »Back in the USA« med MC5. Landau, som 1974 skrev den legendariska recensionen »Jag har sett rockens framtid – och hans namn är Bruce Springsteen«, blir med tiden Springsteens manager.

– Jag vaktade min musik noggrant, säger Bruce. Jag ville inte att någon utomstående skulle fingra på mina låtar. Min musik var det mest personliga jag hade. Och tack vare Jon lyckades vi göra skivan vi hörde i våra huvuden. Hans råd var oerhört viktiga.

– Jag var beredd att dö för att få vara med under inspelningarna, säger Jon Landau. Jag ville verkligen bli ett namn i musikvärlden, som producent. Och Bruce försökte också att etablera sig, som artist. Det var ett korståg.

Korståget rycker långsamt framåt. Enkla och snabba segrar (»Meeting Across the River«) varvas med bittra förluster och plågsamma motgångar (»She’s the One«). Mellan tagningarna finns det inte mycket att göra. Förutom att stirra ut genom studiofönstret. Eller ta en promenad runt kvarteren vid Times Square för att lätta på trycket och stressen.

– Det var sädiga kvarter, säger Clarence Clemons. Gatornas energi laddade upp batterierna. Sedan låste man in sig i studion och försökte gjuta in den energin i musiken.

– Horor, hallickar, hemlösa och porrklubbar, säger Miami Steve. Det var alla tiders. Times Square har inte varit sig likt sedan dess.

Studion vibrerar av elektricitet. Som om någon har spänt upp en högspänningsledning mellan Springsteens mikrofon och gitarr, Max Weinbergs trumset, Clarence Clemons saxofon, Garry W. Tallents bas, Roy Bittans piano och Danny Federicis orgel. Alla känner det i luften. De är på jakt efter ett mästerverk. De flåsar bytet i nacken.

Men det kommer att ta tid innan mästerverket fångas på vinyl. Lång tid. Ingen vet hur, var eller när inspelningarna kommer att sluta.

»En gång till.«

»En gång till.«

»En gång till.«

– Vi jobbade sex dagar i veckan och fick i bästa fall ta sovmorgon på söndag, säger Jon Landau. Det var rätt utmattande. Ingen såg solen. Vi var blekare än spöken.

Jimmy Iovine pallar inte längre. Han tänker använda ett trick som fungerat förut: låtsas att sova.

När Iovines huvud sakta faller ner mot bröstkorgen ser Jon Landau sin chans. Han synar bluffen, men vet också att inget annat kommer att få Springsteen i säng. I alla fall inte den här natten.

»Bruce? Bruce? Titta på Jimmy. Han har somnat. Vi har ingen tekniker längre. Kom igen. Vi får fortsätta i morgon.«

Bruce tar motvilligt av sig hörlurarna och viskar: »OK.«

Hotellrummet ser ut som Nagasaki.

Det ligger skräp överallt.

Under inspelningarna av »Born to Run« bor Bruce Springsteen tillsammans med sin flickvän från Texas, Karen Darvin, i ett sjabbigt hotell nära Times Square.

– Jag tror att det var ett Holiday Inn, säger Springsteen. Det låg någonstans vid 52:a gatan.

Det är tidigt på morgonen. Ännu en jävla morgon efter två dygns arbete utan paus. Springsteen öppnar dörren, stiger in och vet vad som väntar. En anklagande blick och frågan:

»Är du färdig?«

Bruce skakar på huvudet. Han orkar inte tänka på Karen just nu. Monstret »Born to Run« äter upp allt. Hans tankar, hans känslor, hans hälsa, hans sömn… allt.

– Ah, förhållanden, säger Springsteen och skrattar. På den tiden var mina kunskaper om förhållanden lika begränsade som mina färdigheter i studion. Och jag visste i princip ingenting om studior.

Pressen hamrar ner Springsteens blick i hotellgolvet.

Springsteens dåvarande manager Mike Appel har belånat sitt hus för att finansiera de försenade inspelningarna. Vid ett tillfälle har Bruce till och med lånat pengar från sin mamma, trots att hon lever på existensminimum.

Ändå kan han inte betala sitt band en hederlig lön. Pengarna tar hela tiden slut. Fortare än någon hinner säga »klockspel«.

Bruce Springsteen lägger sig i sängen och försöker sova. Karens ord ekar i huvudet:

»Är du färdig?«

»Är du färdig?«

»Är du färdig?«

»Är du?«

Horor, hallickar och fyllon löper amok i rummen intill och hotellkorridoren. Det är aldrig tyst.

– Bruce var slut, säger Miami Steve. Karriären var över. Många på skivbolaget ville kicka honom. Om han inte släppte en succé skulle han bli en nobody.

Där är han igen.

Fråga honom hur vi ska göra.

Vad har vi att förlora?

Titta på honom.

Han ser ut att kunna något om blås.

Bruce ger upp. De kommer ingen vart med blåsarrangemanget i »Tenth Avenue Freeze-Out«. De inhyrda studiomusikerna, däribland Michael och Randy Brecker, hittar inte rätt känsla.

Bruce vänder sig till den enda personen som »ser ut att kunna något om blås«:

»Stevie?«

»Hmm?« svarar Miami Steve.

»Hur tycker du att det låter?«

»Well… det suger.«

»OK. Kan du fixa till det?«

Steve Van Zandt tvekar inte. Mannen som gärna köper sina kläder i pimpbutiker rycker på axlarna och reser sig upp från golvet.

Han knallar fram till blåssektionen och säger:

»Hey, guys. Jag vet inte vilka ni är eller var ni kommer ifrån. Men hur som helst håller ni på att fucka upp hela skiten. Gör så här i stället.«

Miami Steve kan inte läsa noter. Men han hummar och sjunger melodierna och sticken. Och plötsligt faller bitarna på plats. Steves hummanden och läten blir notbladet som blåssektionen använder i den färdiga versionen av »Tenth Avenue Freeze-Out«.

– Jag kan fixa allt, säger Miami Steve. Jag kan göra allt bättre. Det är min förbannelse.

Att han samtidigt förolämpar ett gäng meriterade proffs rör honom inte i ryggen.

– Jag var inte sofistikerad nog för att vara diplomatisk. Jag visste inte ens vad en studiomusiker var för något. Jag var en rocker från livescenen i Asbury Park, för fan.

Miami Steve är fortfarande inte officiell medlem i The E Street Band. Det blir han inte förrän »Born to Run«-turnén startar. Men han är barndomsvän med Springsteen och besöker sessionerna en sex–sju gånger.

– Det var som Disneyland, säger han. Jag passade inte in men det var ganska trevligt ändå.

Nej, Springsteens långsamma arbetstempo passar inte figurer som tycker att det ska ta max tre timmar att sätta en låt. Och Miami Steve hänger inte runt längre än nödvändigt.

– De kunde ju hålla på i flera dygn, säger han. Jag hade bättre saker för mig än att genomlida sexton timmar tortyr. Samtidigt sympatiserade jag med vad Bruce försökte åstadkomma. Man måste komma ihåg hur det var på den tiden. Distans hade blivit mode. Kallt var coolt. Självbiografiska låtar med hjärta och soul räknades inte. Allt det förändrades i och med punken. Men Bruce var steget före. Fast jag pallade inte alla pianon på »Born to Run«. Jag föraktar det instrumentet. Det hör hemma i jazz.

Steve är fullt upptagen med det soulmarinerade barbandet Southside Johnny & The Asbury Jukes. 1975 är de ett populärt husband på klubben Stone Pony – en betydligt lönsammare affär än att isolera sig i en studio på Manhattan och svettas över pianointrot till »Backstreets«.

– Visst, jag hade det bra, säger Miami Steve. Jag tjänade mer pengar på Stone Pony än jag gjorde under de fyra första åren med E Street Band.

Clarence Clemons sluter ögonen och blåser.

Nu är det hans tur. Nu har han chansen att presentera sig själv och sitt instrument för resten av världen.

Tidigare har han mest varit tacksam. Tacksam för att träffat Bruce. För att få jobba med resten av E Street Band. För att vara en del i ett maskineri som genererar så många hästkrafter att det ger utslag på Richter-skalan.

– Jag tvivlade aldrig på Springsteens potential, säger Clarence. Jag var övertygad om att han skulle erövra världen. Så jag fokuserade på att göra mitt jobb, på att spela saxofon.

Alla andra musiker har gått. Det är bara Clarence och Springsteen kvar. Och tillsammans jobbar de fram solot i »Jungleland«, not för not. Det är en intim kommunikation. Timmarna går.

– Solot var ett statement, säger Clarence. Det var den viktigaste delen i en större berättelse. Vi arbetade fram det som en författare skriver en roman.

Clemons blåser och blåser. Han står kvar på ett och samma ställe i djup koncentration. Springsteen kommer med synpunkter och förändrar.

Till slut vaknar Clarence upp.

»Vet du hur länge du har stått där och spelat?« undrar Springsteen.

Clarence tänker efter:

»Jag vet inte. Två timmar?«

»Nej, sexton. Vi är klara nu.«

Clarence första tanke: »Jag måste gå på toaletten.«

Men Clarence hinner knappt dra upp gylfen. Turnébussen står utanför studion och väntar med motorn på. Han packar ner sitt instrument, rusar ut till bussen, sätter sig och försöker sova.

– Det var så inspelningarna slutade, säger Jon Landau. Mike Appel hade bokat in en turné som tvingade oss att ge upp.

– Den sista tiden var vi uppe i tre dygn i sträck, säger Bruce. Nej, jag tog inga droger. [skratt] Jag höll mig vaken genom inspiration, tupplurar och Coca-Cola. Tror jag. Vi spelade in i ett rum, mixade skivan i ett annat och repeterade inför turnén i ett tredje.

»Born to Run«-turnén har börjat.

Men skivan syns fortfarande inte till i butikernas backar.

Jon Landau suckar:

– Vi var så naiva.

Ingen har tänkt på att någon måste mastra plattan. Det vill säga: föra över mastertejperna till en platta som man sedan kan kopiera upp färdiga vinylskivor ifrån. Då, för trettio år sedan, kunde det hända rätt mycket i den processen.

Jon Landau igen:

– Vi var så naiva.

När Bruce Springsteen får höra de första testpressningarna håller han på att explodera av vrede, självkritik och ångest. Han förstår inte vännernas och kollegornas beröm. Så här lät inte skivan inuti hans huvud. Det här är inte hans vision, hans liv.

– Jag kunde inte höra musiken längre, säger han. Jag kunde inte bedöma om det var bra eller dåligt. Jag var för utmattad. Jag tyckte bara att det lät skräp.

– Jag pratade länge med Bruce på telefon, säger Jon Landau. Jag försökte övertyga honom om att plattan var perfekt. Jag försökte säga att han själv aldrig skulle bli nöjd. Det var inte hans uppgift att vara nöjd. Det var dags att släppa ifrån sig skivan nu. Det var dags att gå vidare. Alla misstag och ofärdiga detaljer kunde han slipa till nästa gång, på nästa platta. Och till slut, efter tillräckligt många samtal från lyriska bekanta, gav han upp.

»Born to Run» släpptes 25 augusti, 1975. Resten vet ni.

Men några veckor tidigare håller Springsteen på att gå sönder. Han börjar tänka: »Ska jag göra om alltihop? Borde jag inte pröva att spela in låtarna live i stället? Vad fan?«

Till slut tar han upp resultatet av femton långa och plågsamma studiomånader i handen, en råkopia av albumet »Born to Run«.

Sedan hivar han ut det genom hotellfönstret.

Filmen börjar snabbspola. Fast forward. Bilderna och musiken rusar förbi i 180 kilometer i timmen.

Den första Sverige-konserten på Konserthuset i Stockholm, 1975.

Det utdragna och komplicerade kontrakts- och royaltybråket med managern Mike Appel före inspelningarna av »Darkness on the Edge of Town«. Det förlängda gitarrintrot i »Prove It All Night« som blåser omkull publiken under varenda konsert 1978. »Racing in the Street«. Alla gånger som publiken ställer sig upp och pumpar nävarna i luften till »The Promised Land« och texten »the dogs on the main street howl ’cause they understand, if I can take one moment into my hands«.

»I Wanna Marry You«. Nyårskonserterna på Nassau Coliseum i New Jersey 1980. Springsteen låser dörren, sätter sig ner i köket och skriver de grovkorniga novellerna till »Nebraska«. Den fanatiska hysterin under »Born in the U.S.A.«-turnén som i Sverige kulminerar med att publiken dansar sönder Ullevi i Göteborg. Skilsmässoalbumet »Tunnel of Love«. Avskedet till E Street Band och Los Angeles-perioden som är en blandning av himmel (»If I Should Fall Behind«) och helvete (»57 Channels [And Nothin’ On]«). »Blood Brothers«. Avtäckandet av »Loose Ends«, »Where the Bands Are« och »So Young and in Love« på »Tracks«-boxen. När Bruce Springsteen inleder artistgalan efter World Trade Centers fall med en »My City of Ruins« som sträcker sig ut genom TV-rutan och lägger armen runt miljoner tittare. Alla uppsträckta händer i »Land of Hope and Dreams« på Ullevi, midsommarhelgen 2003. Boxen »Born to Run: 30th Anniversary Edition«…

Startskottet för allt det – grunden för resten av Bruce Springsteens extraordinära karriär, den Big Bang-liknande explosion som nu har varat i trettio år – seglar genom luften i riktning mot en swimmingpool, klyver vattenytan och sjunker.

Albumet som i dag har sålt i över nio miljoner exemplar landar på botten av en pool.

Någonstans i Milwaukee. ■