Neil Young & Crazy Horse: Live at the Fillmore East March 6 & 7, 1970
NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Live at the Fillmore East March 6 & 7, 1970
Reprise/Warner
Betyg: 8
Befogade frågetecken finns det några.
Låt oss börja med: Varför bara sex låtar? Visserligen två abnormt långa (»Down by the River« och »Cowgirl in the Sand«) men CD:n rymmer gott och väl en knapp halvtimme ytterligare musik.
Neil Youngs båda konserter på Fillmore East den 6 och 7 mars 1970 bestod trots allt inte bara av sex låtar framförda ihop med hans då rätt nya, oprövade och väldigt ifrågasatta kompband Crazy Horse. Varje spelning inleddes med att Young vacklade in på scen likt en trasig ängel i vit skjorta, knappt sammanhängande jeans med hål vid knäna, stripigt hår och på egen hand körde ett drömskt set på sin granna D’Angelico-gitarr för en helguppsluppen New York-publik: »On the Way Home«, »Broken Arrow«, »I am a Child«, »The Loner«.
Inget av det får vi höra. »Live at the Fillmore East« är i praktiken ett urval av de Crazy Horse-uppbackade insatserna de här båda kvällarna. Vilket verkligen inte är det sämsta, i synnerhet som Crazy Horse på den här tiden bestod av begåvade spjutspetsar som Phil Spectors gamle arrangör-sidekick Jack Nitzsche på dårhuspiano och Danny Whitten, som några år senare skulle dö av en heroinöverdos, på gitarr och fantastisk bakgrundssång.
En live-CD med både det avskalade och uppskruvade hade likafullt varit ett mer sanningsenligt, än mer spännande dokument av var Neil Young befann sig vid den här perioden. Den elektrifierade stonerförlaga som han med god hjälp av Crazy Horse pumpade ur sig på 1969 års »Everybody Knows This is Nowhere« hade blivit en långsam smygare till succé, och etablerat honom som en av det sena sextiotalets främsta, mest excentriska låtskrivare. Men det var när Young strax därpå adderades till supertrion Crosby, Stills & Nash som han kunde titulera sig superstjärna på allvar. Även om han snart visade sig vara substansen som fick detta högrisklaboratorium att explodera, på mer än ett sätt, låg den egofyllda kvartettens musikaliska grund snarare i det harmonistarka och akustiska än i öronbedövande rocklarm.
Lägger man till att han på nästa album i eget namn, »After the Goldrush«, skulle slå an tonen för alla sjuttiotalets sensitivt reflekterande, countryhintande singer-songwriters förstärks lyssnarens önskan än mer att här få svart på vitt, så att säga, på hur han stod med en fot i respektive musikaliskt uttryck.
En annan fråga: Varför släpper karln den här plattan som en del av sin länge framemotsedda »Archives Performance Series«? Det har ju främst talats om en eller för det mesta flera separata boxar. Men en vanlig enkel-CD utan vidare mycket information alls – är det bara för att retas? En försmak av vad som komma ska?
Initiativet har hur som helst fått Young-fansen att misstänka att de tänkta boxarnas omfattande innehåll i stället kommer portioneras ut styckvis på en mängd separata utgåvor, helt enkelt för att det är mer lukrativt för skivbolaget. Men från Neil Young-högkvarteret talas det alltjämt om att fyra karriärtäckande, kronologiskt upplagda lådor – med utgivna låtar, outgivet material och drösvis av liveupptagningar – ska ges ut med början hösten 2007.
Varför »Fillmore East«-skivan på omslaget kallas »disc 002« i »Archives«-serien lär dock ingen mer än Neil Young ha svaret på. Och Neil Young säger föga oväntat ingenting.
I väntan på att lufsen själv ska öppna munnen och reda ut begreppen kan man lyssna på den här skivan. Som trots de redovisade invändningarna är ett måste för alla inbitna och troligen fler än så.
»Fillmore East«-tejperna har länge haft en »helig Graal«-status bland Young-samlare, och även om de inte återges i sin helhet får man här en inblick i hans tidiga samspel med sina säregna följeslagare. Den kompakta, tryggt lunkande tyngd som Crazy Horse fick i höjd med 1979 års »Rust Never Sleeps«-turné (dokumenterad på livedubbeln »Live Rust«) och drygt tio år senare tog till excesser på »Ragged Glory«-turnén (förevigat på en annan livedubbel, »Weld« – som också gavs ut i specialutgåva med »Arc«, bestående av bara rundgång) finns det inte mer än antydningar till. Snarare påminns man om att det var ett ganska annorlunda band på den tiden. Spretigt, ostyrigt, rentav lite farligt. Vill man vara elak kan man påstå att deras aningen oförutsägbara genialitet försvann med Nitzsches korta gästspel och att gruppens emotionella desperation gick ur tiden samtidigt med Whittens bortgång.
Fast förnimmelsen »de är så fel att det blir rätt« är än i dag med dem varje gång de backar upp chefen, fortfarande en upplevelse som inte liknat något annat, särskilt som Youngs hela uppenbarelse och gärning också alltid haft med »så fel att det blir rätt« att göra. Ensamvargen Young och rännstensligisterna i Crazy Horse är i själva verket udda existenser i medfödd samklang med varandra.
Och det är i det ljuset som man ser »Fillmore East«-plattans främsta funktion. Precis anländ från CSN&Y-konglomeratets värld av proffsmusiker, affärsstrategier och limousiner är Young fri som en fågel, alldeles uppenbart i sitt esse, i denna smådefekta omgivning av utbölingar. Det är därför han alltid återkommer till de här killarna. Trots att i princip alla hans nyrika rockmiljonärskollegor hånskrattar åt deras brist på musikalitet och lyhördhet, trots att han i höjd med Fillmore-datumen hade börjat ledsna på Whittens heroinmissbruk, Nitzsches frätande sarkasmer och alla medlemmars allmänna brist på ordning. När turnén var över skulle det dröja fem år innan han återupptog bekantskapen.
Det räcker emellertid med att lyssna på hur hemma i varandra de låter i en förkrossande sextonminutersversion av den redan från början mäktigt episka »Cowgirl in the Sand« för att man ska förstå Youngs motiv till att så frekvent anlita dem. Han behöver Crazy Horse för att frigöra vissa av sina mest prestigelösa, minst bildsköna artistiska element. Där det handlar mer om tillbakalutad känsla och primitivt chug-chugga-chug-chug-groove än perfekta röster och slingor. Allt det som kom att förstärkas ytterligare när den forne knarklangaren Frank »Poncho« Sampedro i höjd med »Zuma«, släppt 1975, tog Danny Whittens plats. Crazy Horse blev därmed en mer sammanhängande, kraftfull och pålitlig enhet jämfört med det rangliga streetband av halta, lytta och drogberoende hustlers som här, på Fillmore East i mars 1970, är så häpnadsväckande dynamiskt och villkorslöst inspirerat som man bara kan vara vid toppen av sin förmåga, strax innan höjdskräcken sätter in.
PIERRE HELLQVIST
2006-12-14
