Eluvium: Copia
ELUVIUM
Copia
Temporary Residence/Border
Betyg: 8
Popmusik med klassiska förtecken är på tapeten. Då tänker jag inte på det senaste halvårets sökta, oskarpa och ack så intetsägande tidningsdebatt om fin- kontra fulkultur. Nej, i stället på den förkärlek som klassisk indie visat den klassiskt klassiska musikvärlden det senaste året. Andrew Bird, Final Fantasys Owen Pallett, Regina Spektor och – hey – Salem al Fakir är bara några aktuella popartister med rötterna i klassisk musik. Och jag vet att det inte bara är jag som haft isländske kompositören Jóhann Jóhannsons datasymfoni »IBM 1401« på repeat i Ipoden på sistone.
Matthew Cooper är mannen bakom Eluvium. Han kan sorteras in i ett klassiskt kompositörsfack, men känns än mer hemma som soundtrackskapare. Cooper gör instrumentala tematiska ambientstycken som böljar fram i bakgrunden, något som låter som rena programförklaringen för många av de stora filmmusikkompositörerna där ute. Men även om Eluviums plattor säkert skulle fungera som musikalisk backdrop till valfri hollywoodrulle gör Cooper musik som mer än väl håller på egen hand.
Inför »Copia«, Eluviums femte fullängdare, tog han inte med sig några gitarrer in i studion. I stället domineras de tolv kompositionerna av stråkar, träblås och flygel. Musiken går runt, runt i repetitiva bågar över några grundackord, först verkar det inte hända mycket mer än att styckena dras ut på längden. Men ganska snart hörs ny musik i musiken, om ni förstår. Ljudet av stora misslyckanden, rymdäventyr, sjöfåglar som närmar sig land. På ett ställe låter det som Cooper tagit över Michael Nymans flygel nere på en nyzeeländsk strandkant.
»Copia« är associationsambient på högsta nivå, ett ljudtäcke som man mer än gärna drar över sig och stannar under. Sjoken går säkert att jämföra med namn som Philip Glass, Tangerine Dream, Fennesz och Clint Mansell – jag vet inte riktigt, har inte totalkoll på den delen av musikvärlden. Däremot vet jag att det är en vansinnigt vacker skiva. En långsamt snurrande och skimrande kristall som hela tiden lockar fram nya ljusfenomen och minnen av ljud som en gång varit men inte längre är.
ANDERS DAHLBOM
2007-02-16
