Lucinda Williams: Car Wheels on a Gravel Road (Deluxe Edition)
LUCINDA WILLIAMS
Car Wheels on a Gravel Road (Deluxe Edition)
Mercury/Universal
Betyg: 5
Likt förebilden Loretta Lynn låter hon både tuff och öm. Men Lucinda Williams sångstil, musik och låtar är ruffigare, med mer punkskinn på näsan och kringdrivande blues i benen. Hon är en sångerska man lägger märke till och kommer ihåg. Att hon snarare är sexuell än sensuell i sitt uttryck gör att somliga finner henne överspelat intim, medan det för andra får en i det närmaste förhäxande effekt.
Oavsett om man gillar det eller inte kryper Williams röst verkligen ända upp i ansiktet på lyssnaren. Dess nyvaknade raspighet gör sitt till, för att inte tala om den sydstatsloja släpighet som gör att frasering och vibrato blir lika avslappnat utdragna som de bästa av rökiga barbecuekvällar i Louisianas sumpmarker.
»Car Wheels on a Gravel Road«, som av många räknas till ett av vår tids mest klassiska rockalbum, blev hennes stora genombrott när det släpptes 1998. Varför allt lossnade med just den här skivan kan man förstås ha olika teorier om, men som det ofta gör handlade det antagligen om en hel serie samverkande faktorer.
Förutom att plattan är väldigt bra (bättre än vad betyget ovan antyder, mer om det senare) hade det gått väldigt många år sedan föregångaren. Mellan 1992 års »Sweet Old World« och »Car Wheels on a Gravel Road« hann såväl Mary Chapin-Carpenter (»Passionate Kisses«) som Patty Loveless (»The Night’s Too Long«) få framgångar med hennes låtar. Även tungviktare som Tom Petty och Emmylou Harris tog sig an Lucindas material. Den återuppvaknade gamle kompisen Steve Earle anlitade henne som duettpartner. Längs med vägen fick dessutom den oslipade countryrock hon representerade ett uppsving tack vare altcountryuppkomlingar som The Jayhawks, Whiskeytown, Wilco, för att bara nämna några.
Allt detta och lite till bidrog till att nyfikenheten på nästa Lucinda-skiva var uppskruvad, för att formulera det försiktigt.
Denna snöbollsliknande mediahype i rullning avstannade knappast av att tejperna som läckte från inspelningen framkallade extraordinära extasyttringar hos de som hade turen att komma åt ett ex. Att det var en stor, viktig, karriäromvälvande skiva som Lucinda Williams höll på med var liksom skrivet i sten.
Förväntningar av det slaget har en tendens att snart kunna övergå i besvikelse och backlash.
»Car Wheels on a Gravel Road« klarade sig galant från sådant, av den enkla anledningen att Lucinda Williams levde upp till alla krav.
Rent musikaliskt är skivan inte mycket mer märkvärdig än en inspirerad Rodney Crowell- eller John Hiatt-platta. Anmärkningsvärda är däremot låtarna och hur de låter. De kränger fram på Söderns lika dammiga som bortglömda vägar i en bucklig gammal Camino. Sätena gnisslar, fälten böljar, solen är på väg ner, Howlin’ Wolf grymtar från bilstereon. Men färden är även en omtumlande livsresa genom vänskaper, kärlekar, längtan, besvikelser, skuggor och spöken från det förflutna. Allt formulerat med knivskarp poetisk precision.
Och, så klart, sättet som Lucinda sjunger. Har du känt rostig taggtråd mot huden? Så låter hon.
Så fick hon offra ett och annat för att nå fram hit. Allra mest fick hennes omgivning – skivbolagsanställda, producenter, musiker, nära och kära – betala ett pris. Hon kom på kant med i princip alla.
Lucinda Williams är av hävd svår att styra men aldrig har hon varit lika kompromisslös, tjurskallig och målmedveten som när hon gjorde den här skivan.
Eftersom hon hade slitit med de här låtarna i så många år krävdes det hennes döda kropp för att någon annan skulle få komma emellan henne och den skiva som hon såg framför sig. Eller som hon berättade för Martin Jönsson i Sonic nummer tre: »Sångerna är för viktiga för mig för det.«
Synd bara att samma aktningsvärda artistiska ideal lyser med sin frånvaro nu när skivan närapå ett decennium senare ges ut på nytt i »lyxversion«. »Car Wheels…« är givetvis fortfarande lysande (även om hennes bästa skiva är den mer personliga och gripande »Essence« från 2001), men förpackningen som sådan högst medioker.
Omslagstexten är kort och tråkig, blott ett par outtakes bifogas och utöver det en extra-CD bestående av en egendomligt odynamisk radiospelning från tiden kring skivans släpp. Helst borde skivbolaget förstås ha ansträngt sig en smula och förslagsvis grävt fram olika live- och TV-framträdanden till en medföljande DVD-skiva. Åtminstone kunde en mer laddad konsert ha snokats upp. Som det är nu skrotar man gärna hela deluxe-varianten och spelar hellre den första originalutgåvan. Där får man bara det man vill ha, utan en massa halvdana bonusprylar som kostar mer än de smakar.
PIERRE HELLQVIST
2007-02-16
