Current 93: The Inmost Light
CURRENT 93
The Inmost Light
Durtro/Jnana/Border
Betyg: 9
I intervjuer på senare år har David Tibet bland annat hyllat Cyndi Lauper, Rush (!) och Judas Priests tidiga album. Musik han på ett eller annat sätt älskar, men det är inte influenser som sipprat in i Current 93:s skivor. Fjolårets album »Black Ships Ate The Sky« var en djupt drabbande apokalyptisk vision. Kristen mystik tycks vara en evig källa för den brittiske excentrikern och kanske är det allra tydligast på »The Inmost Light«-trilogin (albumet »All the Pretty Little Horses« och EP-skivorna »Where the Long Shadows Fall« och »The Stars Are Marching Home«) från 1995–1996 som nu för första gången samlas på en och samma utgåva.
Musikaliskt hade Tibet vid den här tiden mer och mer närmat sig brittisk folk och han hade skivor med Shirley Collins, The Incredible String Band och Comus som ursprungliga inspirationskällor. Det hörs bara ibland. Däremot präglas »The Inmost Light« starkt av skräckförfattaren Thomas Ligotti och konstnären Charles Sims (1878–1928) som i slutet av sitt liv brottades med psykiska problem och slutligen tog sitt liv. Sims påverkades av erfarenheter från första världskriget, han såg Gud i allting, målade barn och änglar.
Barnröster dyker upp då och då på »All the Pretty Little Horses«, vilket skapar en märklig stämning. En annan konstnär, outsiderartisten Henry Darger, dyker upp i mitt medvetande när jag lyssnar på »The Inmost Light«. Han målade flickor som krigar mot soldater i en religiöst färgad fantasivärld. Tibets texter är en lång vision som kan vara trösterik och oändligt vacker för att på nolltid förvandlas till en nattsvart hallucination med demoner som bankar på porten.
De första orden på skivan är »Why can’t we all just walk away?«. Ord av John Balance från Coil som hjälpte till med texter. Balance dog härom året. Ännu ett spöke i musiken. Nick Cave läser »Patripassian« – text från Blaise Pascals »Pensées« – till en loop av en kör som sjunger om Kristus lidande. Mycket suggestivt, liksom hela skivan, där titelspåret (en gammal folkmelodi) med Tibets viskande röst och Michael Cashmores akustiska gitarr och den långa, komplexa »The Inmost Light Itself« är två av många höjdpunkter.
Syskonskivorna är minst lika bra. Särskilt »Where the Long Shadows Fall«, som byggs upp av en loop från en inspelning av kastratsångaren Alessandro Moreschi från början av nittonhundratalet och, även här, en kör och Tibets mystiska mässande. Frasen »Why can’t we all just walk away?« etableras. I slutet, efter sexton minuter. »The Stars Are Marching Home« är mer klaustrofobisk, med ljudeffekter av Steven Stapleton (Nurse With Wound), en långsam sista andning. Innan alltsammans avslutas med Shirley Collins som sjunger »All the Pretty Little Horses«. Hoppet återkommer. Liv. Död. Det eviga sökandet.
PM JÖNSSON
2007-06-08
