Per Gessle: En händig man
PER GESSLE
En händig man
Elevator/Capitol/EMI
Betyg: 8
Det är tjugonio år sedan Gyllene Tiders första EP kom ut, tjugofyra år sedan Per Gessles första soloalbum, tjugoett år sedan Roxettes första singel. Man kan alltså med visst fog tycka att Gessle borde jobba med bordsplaceringen inför femtioårskalaset i stället för att envisas med att ge ut nya låtar.
Ändå: Ett soldränkt Stureplan i Stockholm i juni 2007. Det är skållhett även i skuggan, en strid ström av lastbilar kör förbi fullproppade med själaglada studenter. Vad brölar på flaket från de som är födda 1988? »Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly«.
Är det ett bevis på att denna Gyllene Tider-låt är bra, en klassiker – att packade tonåringar skrålar till den? Är det faktum att enbart Roxette har sålt obegripliga fyrtiofem miljoner album ett kvalitetsbevis? Eller att Gessles förra svenska soloalbum »Mazarin« har sålt lika obegripliga fyrahundra tusen ex? Att Gessle alltid spelas även i kommersiell radio, till skillnad från i stort sett alla som gör »traditionell gitarrpop«? Självklart är det så. Sedan kan vi prata lättköpt (försök skriva dessa låtar själv) och minsta gemensamma nämnare i all oändlighet – han hittar direkt in i det evigt bultande tonårshjärtat hos generationer av svenskar.
Det vore därför inte konstigt om han vid det här laget hade hunnit bli en dryg gubbjävel. Men Gessle bara gosar sig längre och längre in i skuggan under korkeken, och fortsätter att storögt skriva tidlösa svenska sommarmelodier med luftiga arrangemang, kluriga stick, snyggt snodda slingor och rätt antal shalalalalee. På senare år har han landat så bra i sin svenska röst att även jag kan stå ut med denne hallännings Kalle Anka-stockholmska – i en ballad som »Solen kom från ingenstans« sjunger han till och med vackert. Och i den dynamiskt blomstrande produktion som han kokar ihop med Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist i Aerosol-studion kan alla infallen hitta rätt plats.
»Hon vill sväva över ängarna« är en bedårande upplyftande låt, alldeles för bra för att bara vara med på bonus-skivan. »Jag skulle vilja tänka en underbar tanke«, »Om du kommer ihåg« och »Om jag vetat då (vad jag vet nu)« är fenomenala ballader. »Hannas kärlekspil« och »Fru Nordin« är mästerliga poplåtar, direkta favoriter. »Pratar med min müsli (hur det än verkar)« och »Du kommer så nära (du blir alldeles suddig)« är dessutom genialiska titlar. Omslaget är av den sällsynta sort som gör det värt att köpa skivor. Albumet är inte crazy, uppenbart melankoliskt eller förbluffande – det har Gessle heller aldrig varit – men det dansar lättfotat fram av egen kraft. Han spottar ur sig låtar som en Jeff Lynne, Bob Dylan, Povel Ramel, Nisse Hellberg eller Nick Lowe – och lägstanivån är hög.
Det spelar ingen roll om man tycker att texterna är pubertetsfilosofiska – de rimmar. Det spelar ingen roll om man tycker att han stjäl komponenter som en borstbindare – de sitter. Det spelar ingen roll om man tycker att han har gjort detta hundratals gånger tidigare – han gör det ännu bättre nu. Per Gessle skapar en egen värld där Beach Boys, Blondie, Kinks, David Bowie, T. Rex, Buzzcocks, Tom Petty, Beatles, Sweet, Hep Stars och Byrds samsas med Ted Gärdestad, John Holm och åtskilliga andra. Ett universum av referenser där den nya melodin alltid står längst fram. Hatten av.
MARTIN THEANDER
2007-06-12