Sir Richard Bishop: Polytheistic Fragments

SIR RICHARD BISHOP
Polytheistic Fragments
Drag City/Border
Betyg: 8

Det finns många pretendenter till John Faheys tron. Se dem marschera in i våra medvetanden, deras akustiska gitarrer svajar i vinden likt härförares standar. M. Ward i mittfåran, trevligt många anhängare följer hans fotspår. På stigar till vänster om Ward letar artister som James Blackshaw och Harris Newman efter ny mark, virtuost stannar de och luktar på vägrenens blommor. Plötsligt skymtas Thurston Moore vid horisonten, »Trees Outside The Academy« gnistrar i solen. Et cetera.
   Vi hälsar dem alla med öppna armar. Ger dem bostad i våra själar, lyssnar intensivt på deras plockade strängar.
   Samtidigt kan vi inte låta bli att känna viss besvikelse. John Fahey var ju, minst sagt, ett original. Den högst egna fusionen av folk, blues och avant-garde han utforskade mellan 1959 och 2001 la både grunden för »american primitivism«-rörelsen och tog den till oanade ställen.
   Borde därför inte hans efterföljare ta mer fasta på utveckling snarare än förvaltning? Musiker vars medel är experimentalism slår alltid hårdare när de kliver bort från kopieringsapparaten.
   När vi som bäst diskuterar ovanstående sveper Arizona-sonen Sir Richard Bishops flygande matta över våra huvuden. Och dess luftströmmar får exemplar av »Polytheistic Fragments« – hans sjätte soloalbum – att regna ner från himlen.
Manna.
   »Polytheistic Fragments« är nämligen exakt vad vi önskat. Sir Richard Bishop tycker John Fahey är toppen, båda hämtar/hämtade gärna inspiration från Indien och Mellanöstern.
   Men liksom John är Sir Richard själv bäste dräng.
   »Polytheistic Fragments« är en väldigt mångfacetterad instrumentalplatta. (Dock, att en före detta medlem i extremeklektiska Sun City Girls – vila i frid, Charlie Gocher – släpper något med flera bottnar är förstås inte så konstigt.) Fingerpicking sida vid sida med piano och transframkallande ljud. Ystra ringdanser virvlar runt mysticism och hinduism. E-bow-excesser framkallar transliknande tillstånd, käcka popmelodier spelar upp filmer tagna på parisiska bakgator. Djup och allvarlig förståelse för den akustiska gitarrens alla möjligheter samsas med lekfullhet och glimt i ögat.
   Eller: Genom att vara personlig och självständig når Sir Richard nästan upp till de höjder John Fahey tangerade.
   All hail the king.
JOHAN JACOBSSON
2007-09-21