Ghost: Overture: Live in Nippon Yusen Sono 2006 [CD/DVD]
GHOST
Overture: Live in Nippon Yusen Sono 2006 [CD/DVD]
Drag City/Border
Betyg: 8
Kompakt mörker. Rök. Färgsprakande mönster, japanska tecken, bilder och symboler som ständigt förändras. Musiken krälar sakta framåt till en början och tar sig igenom en rad olika faser under en och en halv timme. Traditionell japansk musik, frijazz, arabiska fotsteg, improvisationsmusik och experimentrock filtrerat genom zenbuddism.
Vi befinner oss i ett varuhus från andra halvan av artonhundratalet i Yokohamas hamnområde. Numera är huset galleri och kulturcentrum. Vid skymningen den 9 oktober förra året startade Ghost en ceremoni i den tempelliknande byggnaden. Publiken fick inte gå ut under konserten. De sex medlemmarna stod bakom stora tunna draperier och såg knappt varandra, medvetet utplacerade för att förhindra ögonkontakt. Musiken var helt improviserad, ett spirituellt samtal mellan musikerna och publiken.
På DVD:n »Metamorphosis« finns det klipp som dokumenterar Ghost som improvisationsband – men det här är första gången en hel skiva/film baseras på improvisation. Ghost har spelat en hel del i tempel och ovanliga lokaler och »Overture« är ytterliggare ett exempel på ett band som utnyttjar det specifika rummets akustik och låter ljuden möta väggar, tak och föremål.
Overhead – »The Liquid Lightning Team« – visualiserar musiken med fantastiskt snygga ljusprojektioner. Även kameragänget har gjort ett bra jobb som från olika vinklar följer ljuskonsten, musikens vandringar, och emellanåt även zoomar in publiken.
Den första halvtimmen är mystisk meditationsmusik. Successivt tar musiken nya språng, när Taishi Takizawas flöjter och saxofoner är i centrum låter det som en Pharaoh Sanders-platta från sent sextiotal. Ghost-grundaren Masaki Batoh är inte lika tongivande som vanligt. Man hajar till när Batoh efter nästan exakt en timme helt plötsligt sjunger den vackra balladen »Grisaille«, från årets album »In Stormy Nights«, innan den sugs in i mörkret och drunknar i Kazuo Oginos rinnande piano och Michio Kuriharas hallucinogena elgitarr. Batoh återvänder dock på slutet, ordrabblar maniskt, och slår med en piska på cymbaler.
DVD:n är ett unikt dokument långt ifrån en vanlig konsertfilm. Den vanliga CD:n (två tredjedelar av konserten) känns däremot onödig. Jag kommer att återvända till filmen men antagligen aldrig lyssna på skivan igen.
PM JÖNSSON
2007-11-29
