Evangelista: Hello, Voyager

EVANGELISTA
Hello, Voyager
Constellation/Border
6

Förra skivan bar titeln »Evangelista«. Ett enda inferno av ljud, oljud och exorcism. Den var ungefär lika inställsam som valfritt verk av Scott Walker från de senaste decennierna. Även om få orkade ta del av den mer än en gång kändes det som att Carla Bozulich äntligen fann en naturlig hemvist för vissa av sina mer extrema visioner.
   Hon började sin karriär i sexuellt explicita industrirockarna Ethyl Meatplow, gjorde sig ett vidare namn i lika excellenta som frisinnade altcountryplutonen The Geraldine Fibbers och har det senaste decenniet svajat än hit, än dit, utan att riktigt få fäste nånstans. Hennes vidsynta ambitioner har verkligen förtjänat en mindre undanskymd position. Med »Evangelista« – utgiven på avantgarde/postrocketiketten Constellation, inspelad i den beryktade Hotel2Tango-studion i Montreal med folk från Godspeed You Black Emperor och Thee Silver Mt. Zion – sattes all Bozulichs dramatik och begåvning inte bara i en ny ljudbild, utan i en helt ny kontext. När man fick det så svart på vitt begrep man plötsligt både varifrån hon kom och var nånstans i den nya tiden hon bör husera.
   Sålunda smålogiskt att hon nu på uppföljaren skrotar sitt vanliga namn och väljer att kalla sig just Evangelista. Och att hon även denna gång omger sig med pretentiösa kanadensare med fallenhet för evighetslånga stämningsbyggen.
   Det kan vara komiskt när gravallvarliga rockmusiker ämnar få sina skapelser att efterlikna konst – när de i själva verket bara sväljer en i förväg given föreställning om hur musik bör låta för att kunna bli kategoriserad som konst. Även om »Hello, Voyager« närapå rakt igenom orienterar sig inom detta lätt parodiska tillstånd, och även om det är löjligt förutsägbart att en låt som heter »Smooth Jazz« låter precis tvärtom, räcker Bozulichs medfödda karisma och kontinuerliga kamp med demonerna till för att hålla spänningen på topp från början till slut.
PIERRE HELLQVIST
2008-02-12