No Kids: Come Into My House




NO KIDS
Come Into My House
Tomlab/Dotshop.se
Betyg: 8

Det tar en stund innan jag kommer på vilka de påminner om.
   Men det är ju Hot Chip, och nu kan jag inte släppa det. Så här, exakt så här, skulle de brittiska electronicapopnördarna låta om de i stället var en näpen kammarpoptrio från Vancouver, Kanada.
   På Wikipedia listas No Kids som ett av flera sidoprojekt för tre av medlemmarna i kvartetten P:ano, men att döma av de stora ambitionerna och det mycket vida musikaliska spektrat så känns det mer som en vidareutveckling och ett försiktigt steg framåt.
   Liksom Hot Chip lyckas No Kids dels göra ordentligt svängig musik trots att den ibland knappt har BPM-mässig styrfart, dels mixa influenser och impulser på ett närmast frenetiskt fritänkande vis.
   Barbershopharmonier möter modern r’n’b, banka på kastruller-rytmer möter sockersöta stråkar, Belle & Sebastian-melankoli möter Junior Boys svala rytmkänsla.
   Ett namn de själva droppar är Arthur Russell, vilket faktiskt bidrar: för visst finns här samma sköra vibrationer som i salig Russels fragmentariska avantgardediscopop.
   Annars gäller det bara att komma över det första intrycket av yvig och vimsig musikhögskolepop, för då väntar ett av vårens snyggaste finpopalbum. Jag menar, lyssna på »For Halloween«, skivans kanske bästa spår. Maken till torrt, intellektuellt sväng finns inte på den här sidan… tja, något med Hot Chip antar jag.
PATRIK LINDGREN
2008-02-19