Figurines: When the Deer Wore Blue

FIGURINES
When the Deer Wore Blue
Morningside/Playground
Betyg: 6

Varför gör danskarna det så svårt för sig nu för tiden?
   De kritikeromhuldade konstrockarna Under Byen spelar in krångliga låtar tillsammans med en dansk kammarorkester och gör allt bara krångligare. På nya plattan stuvar singer-songwritern Teitur (ja, jag vet att han egentligen är från Färöarna) om i grunden enkla melodier till något eget med hjälp av intrikat produktion. Och låt mig inte ens börja gå loss om kufarna i Efterklang.
   Gemensamt här är, förutom medlemmar med danska pass, just viljan att skruva till melodier och utförande några extra varv. Ibland med lyckat resultat, ibland inte.
   Under de första lyssningarna hör jag mest det svåra med Figurines, på detta deras tredje album. Melodier som avigt sticker i väg i onödan, takter som bryts av. Den alltid lika trötta jämförelsen med Beach Boys/Brian Wilson efter »Pet Sounds« verkar än en gång bli relevant för den här typen av producentglad poprock.
   Men efter ett tag händer något. »When the Deer Wore Blue« slutar konstra och låter som att den verkligen är inspelad i värmländska Koppom; levande, direkt, faktiskt ganska okomplicerad.
   I vanliga fall brukar gruppen omnämnas i samma andetag som Built to Spill eller kanske Modest Mouse, men kvintetten från Köpenhamn känns alldeles för lättviktig. I stället blundar jag och hör sångaren och gitarristen Christian Hjelm närma sig James Skelly i The Coral. Jag inbillar mig i alla fall att Figurines vill åt samma känsla som liverpoolgruppen fick till på tre år gamla »The Invisible Invasion«. Samma varma känsla av popmusik som trots en knagglig yta rinner fram obehindrat.
   Synd bara att skivan är så ojämn. Hade danskarna fått till några låtar till i samma klass som »Hey, Girl« och »Let’s Head Out« hade de i övrigt fått vara hur svåra som helst.
ANDERS DAHLBOM
2008-02-26