Goldfrapp: Seventh Tree

GOLDFRAPP
Seventh Tree
Mute/EMI
Betyg: 8

Minst trettio personer spelar stråkar på denna skiva. Så många var det inte på förra plattan »Supernature« 2005. Absolut inte på »Black Cherry« 2003. Här finns till och med fler stråkar än på Goldfrapps mästerliga debut, »Felt Mountain« från 2000, en av ytterst få titlar som alltid hittar tillbaka in i skivspelaren. Det borde vara omöjligt, men frågan är om inte Alison Goldfrapp och hennes klaviaturmästare Will Gregory har lyckats göra just ett sådant album igen. Tiden får utvisa.
   Jag har absolut inget emot att Goldfrapp lade fjäderboan och de burleska, melankoliska Weimar-idealen åt sidan i några år. Får man tillfälle att leva ut sin fetisch för brutal glitterdisco med stänk av Jean Marc Cerrone, skräpkultur och för trånga lycrakläder bör man göra det, speciellt om tidsandan ber om det. Den säregna brittiska duon var väl unnad att få några riktigt stora hits, och de lyckades med hedern i behåll. Men detta fjärde album är liksom debuten så oändligt mycket mer spännande att lyssna på.
   Goldfrapp har backat in i något som framkallar känslan av klargörande, som morgonen efter en varm kalifornisk strandfest där Michelle Phillips, Jane Birkin och Kate Bush med Grandaddy står för musiken, dirigerade av John Barry, snarare än av en evigt sval rymdopera med Marlene Dietrich på spökmoog som enda sällskap. Will och Alison har alltså kommit ut som hippies. Även om till exempel »Cologne Cerrone Houdini« har övermättade synthmattor som obönhörligen kopplar tillbaka till debutens bedårande desperation så är det fjäderlätta, akustiskt dominerade popspår som »Caravan Girl« och »Happiness« som sätter den egentliga tonen på »Seventh Tree«. Och komplexiteten förlorar faktiskt inte ett uns på detta. En gnistrande återkomst, där konstnärlighet och pop gemensamt når zenit.
MARTIN THEANDER
2008-02-26