Van Morrison: Keep It Simple

VAN MORRISON
Keep It Simple
Exile/Universal
Betyg: 7

Hans senaste album gick rakt in på englandslistans andraplats och sålde direkt i platinakvantitet. Ungefär samtidigt fick han en guldskiva för »Astral Weeks«, vilket betyder att det tog så där trettiofem år för det kritikerhyllade albumet att uppnå tillräckliga försäljningssiffror.
   Skillnaden mellan »god smak« och vad som säljer kunde knappast illustreras på ett bättre sätt. Och Morrisons bild av recensenterna som idioter lär ju knappast förändras. Ej heller deras av honom som en sur gammal gubbe, irrelevant och ointressant. Förhållandet mellan Van the Man och recensenterna har ju länge varit kyligt och det tycks dessutom bli sämre och sämre för varje år; hans musik lär rutinmässigt slitas i bitar av media den här gången också.
   För att utmana mig själv i detta ställningskrig försöker jag i terapeutiskt syfte, så ofta jag kan, stå ut med att höra »Have I Told You Lately That I Love You« hela vägen igenom. Trots att jag verkligen, verkligen tycker intensivt illa om denna diabetesframkallande sockervaddsöverdos. Häromdan strömmade den på nytt ur bilradion och jag klarade nästan att höra hela låten innan jag sträckte mig mot kanalväljaren. Jag stoppades av en skarp blick från min kompis Conny. Den låten fyller uppenbarligen ett behov, för många.
   Det är som den kanadensiske musikjournalisten nyligen Carl Wilson skrev om Celine Dion i sin bok »Let’s Talk About Love – A Journey to the End of Taste«: det finns en uppsjö olika anledningar att gilla musik, inga av dem egentligen mer relevanta eller tyngre än andra. Wilson försöker förstå och komma ur sitt hat till »My Heart Goes On« och får mig på vägen att nästan förstå varför det på gatumarknader i Afghanistan säljs tvivelaktiga produkter med namn som »Titanic Making Love Ecstacy Perfume Body Spray« och Celine Dions bild på etiketterna. Damen måste ha något.
   Och Conny säger sig ha förfört väldigt många kvinnor med »Have I Told You Lately That I Love You«…
   Morrison själv struntar högaktningsfullt i vad kritikerna tycker om hans musik. Han gör bara nya skivor, som kritikerna avfärdar som ännu »bonnigare« och mer »gubbsjuka«. Sådana flitigt använda omdömen är ungefär lika slarviga som hans musik ibland dessvärre är.
   Ibland, inte den här gången.
   Wilsons tankar hjälpte mig förmodligen på vägen, men efter att ha läst hans bok lyssnade jag på »Keep It Simple« med lite mer öppna öron. Och upptäckte en musik som gör mig okomplicerat glad, men som jag också har stor nytta av på andra vis. Som distinkt bakgrundsmusik medan jag lagar mat eller stryker mina skjortor, som jublande och svängig festmusik, men också som en fullständigt relevant kommentar till min egen tillvaro i livets andra halvlek.
   Han söker de enkla och självklara värdena i sitt eget liv, men också som en nödvändighet för att vi ska överleva i det stora livet. Han skriver om rädslan för att bli ensam. Om det livsnödvändiga i att kunna se ut över havet. Han hänger inte längre på klubbar; »livet med spriten kostade för mycket«. Han blir glad när hans kvinna klär av sig naken framför honom; »det kallar jag förnöjelse«.
   Den här skivan fördjupar min kärlek till hans gamla musik, samtidigt som den visar att han fortfarande kan koppla på den gamla passionen, när han vill. Med sin livserfarenhet som insats. Och sin hantverksskicklighet. Det här albumet innehåller mannens bästa, mest koncentrerade, mest välskrivna och välsjungna musik på mycket länge.
   Han håller ihop låtarna, även dess texter, och han håller stråkarna och det saggiga blåset borta. Han jobbar med ett litet, subtilt konverserande band. Med musiker som lyssnar och reagerar, men ändå underordnar sig låtarna och deras kompositör. Som dock verkar uppmana dem att glänsa när tillfälle ges. Hör bara på gamle Pirates-gitarristen Mick Greens diskret gnistrande, extremt läckra gitarrinpass på »School of Hard Knocks«, John Allairs glädjefyllda Hammond-bubbel på många av spåren eller Cindy Cashdollars diskreta pedalsteelspel i »No Thing«. Hör också hur lyhört Greens gitarr och Geraint Watkins dragspel rör sig runt Morrisons rudimentära ukulelespel i titellåten.
   Alla spelar så snyggt och så följsamt att Morrison tvingas upp på tå. För att inte tappa ansiktet, eller bara för att han trivs i sällskapet. Rösten har gammelmansmörknat, men han sjunger oftast med en ung mans passion.
   Så bra att man nästan förlåter honom när han med provocerande arrogans ersätter en hel vers i avslutande »Behind the Ritual« med ett långt, omedelbart avtändande parti i vilket han i stället för ord staplar meningslösa »blah-blah-blah« på hög. Det är att paradera ett väl öppet förakt gentemot lyssnarna. Annars finns det få skönhetsfläckar på det här albumet.
LENNART PERSSON
2008-03-18