Foals: Antidotes
FOALS
Antidotes
Sub Pop/Transgressive/Warner
Betyg: 7
På plussidan: det var svårt att stå still till deras musik. Emellanåt piskade de upp ett både minimalistiskt och tvärrytmiskt driv som fick mången åhörares ben att göra sin lika berömda som ofrivilliga imitation av begreppet sprattelgubbe.
På minussidan: med ryggarna vända mot publiken verkade musikerna högst ovilliga att kommunicera. Plus att man råkat ut för den här formationen några gånger genom åren: stränginstrumenten uppe vid hakan och nära inpå kroppen, välartat kortklippta frisyrer och lätt orakade ansikten, gäll sångröst á la Robert Smith och gitarrer som väver tomverlainskt gåtfulla spindelnät över matematiskt precis punkfunk.
Ja, den där kvällen på Lower East Side i New York i fjol lät Foals som tusen nollnolltaliga brooklynband ihoprullade till ett. Såg ut så också.
Intressant nog kommer kvintetten från Oxford i England.
Allt det som vi i höstas stod och suckade över blir jag knappt påmind om alls av gruppens debutalbum. Lätt förenklat låter det som ett Bloc Party med mindre ångestfyllda issues, större visioner och mer techno i skivsamlingen. Låtarna byggs med noggrann metodik upp – bit läggs på bit och bildar till slut en väl kontrollerad kakofoni som gör sig lika väl på dansgolvet som i lurarna där hemma.
Måhända inte superoriginellt, men tillräckligt slipat och förtrollande för att man nästan ska glömma bort att önska lite mer av scenupplagans hyperenergi.
PIERRE HELLQVIST
2008-03-25