Martin Lorentzson: Mellan molnen
MARTIN LORENTZSON
Mellan molnen
Rödöga/Border
Betyg: 6
Vådan av att göra välproducerad, vuxen, rotbaserad rock på svenska språket.
Vem har lyckats med detta ändlöst svåra förut?
Jag letar i skivsamling och minnesbank och hittar egentligen bara ett enda exempel: Mats Möller.
Martin Lorentzson har fyllt fyrtio när han albumdebuterar i eget namn. Han vill göra »soul & country« på svenska. Han tipsar om skivor på sin hemsida och stavar Sam Cookes namn fel. Tycker att Peter LeMarc är den enda singer-songwritern värd namnet i Sverige. Bor i Osby och har slängt in tvåhundra papp av egna pengar för att ge ut den här plattan.
Lorentzson borde kanske kolla om det finns lediga tjänster som kamikazepilot i japanska flygvapnet?
Tidigare sjöng och spelade han i Deeptone. Borde jag känna till dem? Det gör jag inte; de har gått mig förbi. Två countryrockalbum i millennieskarven och lite radiospelningar, det var vad det bandet fick.
Hur låter det här då? Produktionen är sublim, musikerna är de bästa som kan köpas för pengar och ljudbilden närmar sig den mest slipade Nashville-studion. Det borde vara vågen bland publiken flera varv runt den stora arenan.
Men här finns så klart flera problem. Varav de två största är att musiken då och då blir för AOR-muskulös och att de där kärlekstexterna på svenska lite för ofta närmar sig pekoralet. Men så lika snabbt svider det till i skapandet och allt klaffar.
»Mellan molnen« står mitt på vägen, bredbent och allvarlig, med kärleken till kvinnan som huvudsakliga texttema. Låtmaterialet är bra, om än inte fantastiskt. Här finns många brister, men lika mycket som förtjänar stimulans. Det är en ojämn platta, helt enkelt.
Jag tycker själv emellanåt att det finns lite för många klåpare i svenskt musikliv just nu. Varenda torpare med dator, G i kärnämnena från högstadiet samt Myspace-konto ska bli »den nye Håkan Hellström«.
»Kul att du kör«, som Organism 12 så träffsäkert ironiskt kallade det för några år sedan.
Men jag vet samtidigt att det är viktigt att varje enskild artist, låt och album bedöms efter sin egen rätt. Inga svepande formuleringar, inga ansträngda generaliseringar. Det tycker jag att man kan kräva av musikkritikern, så här i nådens år 2008, när musikbranschen andas tyngre än någonsin och fildelning, upphovsrätt och releasedatum debatteras såväl på Debaser som i riksdag.
Man ska inte behöva läsa vare sig hyllningar eller nedsablingar av den göteborgska neopopscenen, för att bara ta ett exempel. Man ska examinera, närlyssna, bedöma. Först därefter ska man komma fram till att Hästpojken är bottenlöst usla kopister och att Jens Lekman är en renässansman och ett geni.
Sättet varpå Martin Lorentzson gör musik ska uppmuntras. Han är just nu en rätt så ensamt original i ett stort hav av repliker. Han är inte färdig än, inte på långt när. Kanske kommer han aldrig att kunna nå full potential, kanske hamnar han på villovägar och irrar bort sig. Men här finns någonting, ännu ej fullt utnyttjat, men värt att ta på allvar: personlig särprägel, en vilja till eget uttryck, mod.
TONY ERNST
2008-03-25
