Deadlineperiod, randomfunktion & boogiemän
Tror ni Itunes förstår?
Vilket humör man är på; vad man tänker, känner, behöver.
Jag bara undrar.
Det är en av de där kulna nätterna när jag helst av allt vill krypa ner och sova bredvid hon som slumrar något rum bort från där jag sitter – måste bara först få klart det här, och det där. Medan jag börjar jobba med det här och det där dimper det ner fler texter, från andra som uppenbarligen är lika ur fas med omgivningen som jag. Patrik Svensson mejlar in sin text om en ny Soul Jazz-samling, en Whiskeytown-recension från Klas Ericsson, ett Storm Thorgerson-foto med avsändare Martin Theander. Varför jag tänker att det väl är bäst att jag tar en titt på de grejerna också, innan jag sätter i gång att jobba med det här och det där.
När kroppen vrider sig i protest, sömnbristfrossan dundrar in som ett tät och bedövande dimma, tankeverksamheten börjar gå på tomgång och självömkandet i mig inte orkar med mer muller, dist eller ens handklapp i de öron som halva dygnet täcks av hörlurar, ja, det är då som Itunes-programmets randomfunktion smyger fram med varsamma små plåster för själen.
Inte för att jag lägger märke till det med en gång, den smyger trots allt.
Det går en stund, jag stretar vidare, håller fortet, men noterar snart att ett annat lugn har infunnit sig. Musiken som de senaste minuterna har ljudit är boogiemannen Clarence »Gatemouth« Browns vindpinade, trasiga och hemlängtansfyllda mellantempo-odyssé »On My Way Back Home« från mitten av sjuttiotalet; cajun, blues och country i ömmast tänkbara kram. Hans vissling halvvägs in i låten är så mjuk och sjukt omhändertagande att det som nyss var frossa tinar till tårar längs mina kinder. Ja, ungefär som när man som liten parvel klämde fingret i en dörr så mor fick komma till undsättning och blåsa bort all smärta.
Det är just här som randomfunktionen driver in i ett långt medkännande stim och langar fram den ena försiktiga fridfullheten efter den andra. Kanske inte helt och hållet rent tematiskt, men i utförandet.
Den åldrade, nedgångne Lefty Frizzells outsägligt självbedragna »My Wishing Room«.
»In the End«, en förkrossande vacker salut till en alltför tidigt fallen ängel hämtad från Eileen Jewells – tyvärr även av mig – på tok för förbisedda fjolårsalbum »Letters From Sinners & Strangers«, fjolårets sannolikt finaste countryalbum.
Sam Cookes lika stämningstäta som skymningsivrande »Night Beat«-monument »Trouble Blues«, där hans tro klarar av att vagga honom till lindring och tröst trots att han antagligen långt ifrån förtjänar det.
Och, från den där inget mindre än magiska Impulse-plattan John Coltrane spelade in med jazzcroonern Johnny Hartman, »My One and Only Love« – som öppnar med en så passionerad tenorsax av Trane att man är nere på knä redan innan Hartmans djupa baryton seglar in som historiens mest romantiska röst.
Dessutom, när jag nu är på väg att runda av denna text hör jag de första tonerna av Tim Hardins alltid lite för nära »Reason to Believe«.
»If I listened long enough to you
I’d find a way to believe it’s all true«
Så, tror ni Itunes förstår?
Och – egentligen ännu viktigare – kom du någonsin hem, Clarence?
