Diverse artister: Wayfaring Strangers: Guitar Soli

DIVERSE ARTISTER
Wayfaring Strangers: Guitar Soli
Numero/Dotshop.se
Betyg: 7

För två år sedan grävde Numero Group långt ner i övergivna vinylbackar för att presentera kvinnliga bortglömda låtskrivare och sångerskor på samlingen »Wayfaring Strangers: Ladies from the Canyon«.
   »Guitar Soli« är en liknande djupdykning, men ämnet är någonting annat. Här hörs akustisk gitarrmusik, okända namn som hamnade mitt emellan »American Primitive«-pionjärerna John Fahey, Robbie Basho och Leo Kottke och de mer utslätade »new age«-gitarrister som William Ackerman lanserade på skivbolaget Windham Hill.
   Gränslinjen mellan myntets olika sidor är inte alltid självklar. Fahey var knappast new age, men hans skivor med jullåtar sålde multum. Basho gjorde ett par skivor på Windham Hill. Och Kottke är ungefär som en mainstreamvariant av Fahey.
   Ingen av ovan nämnda finns med på »Guitar Soli«. Det hade varit kul med ett bredare upplägg, en dubbelsamling eller varför inte en box med akustisk gitarrmusik, men det får ett annat skivbolag ta itu med. Hela idén bakom Numero Groups utgåvor är att leta upp musik som knappt någon har hört.
   Så det här är inte den perfekta introduktionen till fingerpickinggitarrister från USA. Då rekommenderas hellre i princip vad som helst med John Fahey, Robbie Basho och Sandy Bulls tidiga skivor. Eller »Imaginational Anthem«-samlingarna på Tompkins Square som förenar ärrade veteraner med nya ansikten.
   Gitarristerna på denna platta har olika historier. Vissa gjorde någon enstaka skiva. Harvade på klubbar, gav upp, sålde gitarren. Fortsatte att spela, utan publik. Nådde aldrig utanför specialistfacket. Några finns som fotnoter i andra sammanhang. Ted Lucas spelade indiska instrument på Motown-skivor. Richard Crandell har släppt skivor med tumpiano. Den mest obskyra låten – med Brad Chequer – kommer från en demokassett. Många av de medverkande studerade säkert klassisk gitarr i ungdomen, men påverkades av folkboomen på sextiotalet och skivorna på John Faheys skivbolag Takoma.
   Det som fascinerar mig mest med akustisk gitarrmusik är rikedomen. Med fingerpickingtekniken kan man göra så mycket med gitarren. Foga in olika stilar, utgå från blues eller folk eller vad som helst och resa i väg till hela världen. Fundamentet för John Fahey var amerikansk folkmusik och framför allt deltablues. Det finns inte särskilt mycket bluesekon eller – med något undantag – influenser av Indien och andra musikkulturer bland de fjorton spåren. Däremot ekar Fahey och hela den skolan över de flesta låtarna. Och det är många fina melodier, från det råbarkade och komplexa till det lägereldsmysiga och medryckande melodiska.
   Jag har varit besatt av den här typen av musik ett bra tag. Intresset har knappast minskat av »Guitar Soli«. Föredömligt CD-häfte dessutom, med fakta om alla medverkande, bilder på originalskivorna och miniessäer om genren.
PM JÖNSSON
08-04-01