Folke: Folke

FOLKE
Folke
Finest Quality/Bonnier Amigo
7

Han såg så bekant ut på omslaget, men jag kopplade inte vem det var förrän jag läste att alla låtarna var skrivna av en Torbjörn Folke Zetterberg. Och när jag väl förstått att det här var en indieskuren singer-songwriterskiva gjord av en av Sveriges just nu mest talangfulla jazzmusiker tog det ytterligare en stund att ställa om föreställningar och förväntningar. Hans fem album på fem år med instrumental, alltid väldigt välkomponerad jazzmusik är mina älskade vänner på den hyllan. Det här är något helt annat.
   Men ganska snart tvingades jag att inse att den nästan orättvist begåvade Zetterberg väldigt resolut har satt ned fötterna i en ytterst lovande parallellkarriär.
   Det här är den elva kapitel långa historien om ett förhållande som rasar ihop. Och är det Folke som talar om sig själv i tredje person i »Ain’t Over Yet« så är det alldeles tydligt att åtminstone inte han har gett upp kampen. Han gör sin sak hörd med stor övertygelse. Ellekari Larsson plockar fram änglarösten och sjunger duett med honom i »Goodbye Once Again«, utan att förnedra honom. Men det är inte hans ibland trevande sång eller hans patosfyllda texter man främst imponeras av, det är på de melodiska och musikaliska planen han drar i väg med mig i en liten vagn.
   Melodierna är ofta förföriskt vackra och tillsammans med musiker från bland andra The Tiny, Tape och Laakso fyller han ut dem med tät atmosfär och återhållet elegant, men rakt igenom spänningsskapande spel. Gång på gång knuffas man omkull av fräckt lir och tungt sväng.
   Han har som sagt inte riktigt funnit sin egen sångröst, inte hela vägen, men han gör heller inte bort sig som något slags uppnosig, lite väl kaxig lillebror till Nicolai Dunger.
  Jag ser fram emot att följa Folkes vidare äventyr.
LENNART PERSSON
08-04-01