Markus Krunegård: Markusevangeliet

MARKUS KRUNEGÅRD
Markusevangeliet
V2/Universal
Betyg: 8

Man borde kanske ha sett det komma.
   Laakso har länge varit på väg åt rätt håll, rört sig mot något stort, utan att någon gång hittills ha träffat mitt i prick. Ibland har det rentav låtit åt fanders, men det har liksom varit okej – en del av grejen. Deras skeva, sjaviga indierock har rumlat fram som den nya tidens Broder Daniel eller Eldkvarn – vid sidan av allt annat, inte utan både sammanbrott och framsteg, med betydande känsla för det drama som ryms i vardagsmisär, ständigt lite ur kurs, så fel att det aldrig kallats coolt och bara nästan har blivit rätt.
   Även om publiken undan för undan slutit upp och gjort den hårt arbetande kvartetten till en kraft att räkna med har det varit svårt att riktigt urskilja bandets egen röst i allt det där. Ska man komma undan med att vid upprepade tillfällen excellera i sin egen bedrövlighet krävs det nog både fler tonlägen och ett personligare tilltal.
   Med sångaren och chefsideologen Markus Krunegårds soloalbum trillar poletten ner.
   Titeln allena skvallrar om att vi har ett betydande budskap att vänta. När skivan sedermera börjar ljuda dröjer det inte särskilt lång tid förrän insikten om att »Markusevangeliet« de facto berikar oss med en ny tungviktare inom popsvenskan påkallar ens totala uppmärksamhet.
   Det är, som alltid, en lite drabbande upptäckt.     
   Man vet inte riktigt vad man ska göra av den, vart man ska ta vägen.
   Sannolikt för att man råkar känna till att ingenting någonsin lär bli detsamma som det en gång var, vare sig för oss som lyssnar och våra förväntningar eller för Markus Krunegård och kraven på honom.
   Det finns väldigt mycket man kan gilla här.
   Framför allt handlaget med hans eget popspråk. Ett språk som rymmer något för popartister så ovanligt som självdistans. »Lyssnar på en inspelad konsert/åh nej fy fan låter jag så där/lika ostämd som min gitarr/att dricka sprit tar udden av allt« är bara ett exempel.
   Men det är en träffsäker, avväpnande humor som aldrig utmynnar i tokerier eller larv, som aldrig tar över på bekostnad av något annat – förmodligen för att få svenska textförfattare har en så kort sträcka mellan det dråpliga och det trasiga, mellan det uppblåst storvulna och det lågmält intima. Krunegård verkar heller aldrig behöva leta efter orden som ska driva berättelsen framåt. I hans svenska finns ett flyt och en säkerhet som denna gång troligen bidrar till att dämpa det överspel som ibland gör Laakso-låtarna maxade i överkant att lyssna på. Han håller tillbaka på ett helt annat sätt, betonar och trycker till när det behövs – inte annars.
   Det är nu inte bara textförfattaren och sångaren Krunegård som imponerar, melodiknåparen i honom går här på högvarv. Det oavsett om han ger sig hän åt blågul åttiotalspostrock à la Lustans Lakejer (singeln »Jag är en vampyr«), brittisk åttiotalspostrock à la The Cure (»Den som dör får se«), lika fjäderlätt som syrlig folkcountry (»Idioter«), Kent-episk arenarock (»Ibland gör man rätt, ibland gör man fel«, »Samma nätter väntar alla«) eller en visa så spröd att den minsta vindpust skulle smula sönder allt (»Stjärnfallet«). Över huvud taget är »Markusevangaliet« en väldigt väl balanserad skiva. På alla tänkbara vis. Något så unikt som en varierad enhet.
   De sista bitarna faller på plats. Dimman skingras. Fram träder en färdig, fullfjädrad artist. Vi borde kanske ha sett att han var på väg.
PIERRE HELLQVIST
08-04-01