Peter Morén: The Last Tycoon
PETER MORÉN
The Last Tycoon
Wichita/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 7
Om man målmedvetet bygger sig den sorts udda hitmaskin som Peter Bjorn And John till slut blev så är det väl förunnat med en paus. Vi andra skulle kanske ta paus genom att dra ner persiennerna och beta av alla otittade DVD:er vi har samlat på oss sedan 2003, ligga länge på en strand eller åka ballong. Peter Morén slappnar av genom att summera sitt privata låtskrivande genom åren på ett soloalbum och åka på solovärldsturné – med en dags ledigt. Kanske bäst att smida medan järnet är varmt, även om det förefaller mindre troligt att just denne bard ska drabbas av seriös skrivkramp eller apati.
Kopplingen till filmen och romanen med samma namn som detta album är alltså inte att han som författaren F. Scott Fitzgerald aldrig blev färdig, det kan heller inte som för regissören Elia Kazan bli hans sista verk. Peter har ju redan med John och Björn betat av inspelningarna på i stort sett hela fjärde gruppalbumet (tema afrosynth, enligt Björn).
Han har däremot fastnat vid tanken om epokers oundvikliga fall (som i musikbranschens död eller pånyttfödelse) och framför allt om mänskligt misslyckande i »The Last Tycoon«, något han ser som en starkare kreativ drivkraft än framgång. Ett klassiskt moment 22 för skapande människor; inom popmusiken genom att gruppsuccé ynglar av sig som soloalbum, ivrigt strävandes mot ett förmodat ursprung av renhet och oskuldsfullhet. Man ägnar åravis åt att skruva ihop sin kollektiva maskin, när den äntligen börjar fungera så bara måste den plockas isär, kosta vad det kosta vill.
På detta album tycks det inte ha kostat mycket. De tio melodierna flödar fram av stadig egen kraft i den enkelt hållna produktionen, där Morén tar hjälp av likasinnade begåvningarna Daniel Värjö från The Concretes samt Tobias Fröberg. Det är drömskt finlemmat med gitarr, piano och munspel, men blir samtidigt storslaget dynamiskt med oväntade draperingar av stråkar, synthar och vibrafon. Lyssna bara på hur det korta avslutande sticket i »Reel to Real« i en handvändning lyfter låten från parkbänk till katedral. Sådana småsaker är sann lycka, det som gör musik minnesvärd, så enormt mycket större än den mest ihärdiga refräng.
I detta anspråkslösa musikaliska möte får Moréns kärlek till Paul Simon, Robyn Hitchcock och Bob Dylan gott om utrymme, liksom den lyhörde hör ekon av Devendra Banhart och Caetano Velosos skenbara vimsighet, eller i exempelvis »Tell Me In Time« anar John Lennons och Bob Linds finaste ögonblick. Som han själv uttrycker det, »Pop, folk, indie, whatever. Låtar!«.
MARTIN THEANDER
2008-04-08