Richard Swift: As Onasis

RICHARD SWIFT
As Onasis
Secretly Canadian/Border
Betyg: 7

Har du någonsin sett en CD-skiva i form av ett långfinger?
   Om inte, här har vi ett praktexempel.
   Allt, precis allt, med Richard Swifts nya album skriker »och det skiter väl jag i«. Skivtiteln (vem fan är Onasis?). Närbilden på Swift själv på framsidan, med blåtira och blod på läppen. Fyrkanalsproduktion som är så rudimentär att den får The White Stripes att framstå som Emerson, Lake & Palmer. Flera gånger låter det som att han hra lämnat mikrofonerna ute i korridoren utanför studion, jämte en gammal påslagen symaskin. Låttitlar som »Your Mom« och »Ha Ha Suckers«. För att inte tala om det fysiska; två CD-skivor med sammanlagt trettioåtta minuters musik (ja, en skulle räckt), paketerat i en rejält miljöovänlig dubbel jewel case.
   Hohoho, jag älskar hela grejen. Verkligen.
   Och då har vi inte ens kommit fram till musiken; mestadels instrumental femtiotalsrock!
   Samtidigt är det ett väldigt smart drag av Swift att nu rocka dumt. Efter den fortfarande helt monumentala debutplattan »The Novelist/Walking Without Effort« (tjugohundratalets starkaste singer-songwriterplatta hittills, utan konkurrens) följde Swift upp med »Dressed Up for the Letdown«. En väldigt bra och snygg popplatta från en unik förmåga, men lite av debutens magi och skimmer hade flagnat av. Att då kalla »As Onasis« för ett sidoprojekt och inte ens en platta – det är en dubbel-EP! – är klipskt eftersom det ger den krullhårige amerikanen lite andrum. Detta är en medveten klackspark utan större tyngd, Swift får oss att titta åt annat håll.
   Är då musiken här något att ha mer än som bevismaterial för att han vill ha lite lugn och ro?
   Javisst. Mycket här låter ungefär som det skulle göra om du precis lärt dig fyra ackord på gitarren och vill rocka så enkelt som möjligt nere i källaren. Det skumpar fram utan större finess, ljudet är alltså minst sagt lo-fi, men – och det här är alltid viktigt – det svänger rätt bra. Långsamt, i sidled, med sug.
Tydligen var Screamin’ Jay Hawkins ett riktmärke i studion. Och jag kan förstå vad Swift menar, men här finns inte alls samma galna driv som hos the original shock rocker. Snarare låter allt som om Cramps spelade in en Link Wray-coverplatta i Toe Rag-studion i London. Och visst låter det som en underhållande klackspark?
   Swift har antagligen redan lagt »As Onasis till handlingarna. Han sägs sitta instängd i Wilcos loftstudio i Chicago för arbete med nästa, »riktiga« fullängdare.
Jag är övertygad om att den kan bli precis hur bra som helst.
ANDERS DAHLBOM
2008-04-08