Tapes ’n Tapes: Walk It Off

TAPES ’N TAPES
Walk It Off
XL/Playground
Betyg: 5

Nä, nu räcker det.
   Nu orkar jag inte med fler amerikanska indiegrupper som låter likadant. Som spelar medvetet konstruerad rock med taktbyten, halvfalsksång och ett ständigt tassande runt varaktiga melodier. Grupper med konstiga namn, oförståeliga textrader och fula skivomslag. Band utan färdiga låtar, utan hållbara album, band som älskas av alla mp3-bloggare och byggs upp till något de inte är, ofta långt, långt innan det finns en färdig platta ute. Band som det inte finns någon större mening att ödsla tid på.
   Så där gick jag i gång första gångerna med »Walk It Off« som sällskap. Nu, flera vändor senare, har jag uppgraderat betyget till mer än det dubbla. Varför? Det finns något under Tapes ’n Tapes trista yta. En hel del, till och med. Ansatser till musik som vill säga något, som vill komma någonstans.
   När det i ett skivkonvolut står att Dave Fridmann har producerat och att inspelningen ägt rum i hans Tarbox Studios nickar jag alltid först instämmande. Kanske, kanske en ny »The Soft Bulletin«, »Deserter’s Songs« eller »Come On Die Young«! Och så kommer jag ihåg att Flaming Lips och Mercury Revs hovproducent låg bakom Clap Your Hands Say Yeahs totala magplask i fjol. En grupp som i det raggiga yttrycket känns besläktad med Tapes ’n Tapes. I de starkaste stunderna på »Walk It Off« låter Minneapolis-kvartetten annars just som en poppigare, mindre kaospunkig variant av tidiga Flaming Lips. Här finns låtar – hårdslående »Blunt«, vackra »Time of Songs« – som med Fridmanns dynamik trycks ut längs kanterna. Allra bäst är avslutande »The Dirty Dirty«; fruktansvärd titel, monotont toksväng.
   Till slut är jag osäker på var jag ska placera Tapes ’n Tapes. Gruppens andra album ger löften om stordåd framöver och jag skulle gärna vilja se hur de klarar sig live.
ANDERS DAHLBOM
2008-04-15