Joel Alme: A Master of Ceremonies
JOEL ALME
A Master of Ceremonies
Sincerely Yours/Playground
Betyg: 9
Det var inte ens hans ballad, inte hans textrader.
Men när Scott Walker – efter att ha ägnat mer än ett decennium åt popmusikens allra mörkaste sidor – 1996 sjöng in Bob Dylans »I Threw It All Away« var det likväl ett av de största erkännandena i popmusikhistorien.
Ty här stod han nu, croonernas crooner.
Här stod han nu och sjöng återigen så vackert han bara kunde om hur han en gång upplevt den himlastormande kärleken, om hur han en gång i tiden kunnat utföra mirakel, men hur han sedan kastat allt i sjön.
Det var svårt att inte dra en illröd tråd från Dylans snyftiga text till Walkers livshistoria, svårt att inte se det snudd på hundraprocentigt självbiografiska och, givetvis, svårt att inte röras och se ögonblicket som ett av de enskilt finaste i popmusikhistorien.
Men säg den ljusblå himmel som saknar moln.
Det finns ju dessvärre även de som anser att croonern är en företeelse, en parasit, som borde ha utrotats från den musikaliska faunan för länge, länge sedan. De som ställer sig högst tveksamma till om världen verkligen behöver fler hjärtekrossade män som, i sin tur, inspirerar andra hjärtekrossade män till att varendaste lönehelg föreviga kvarterskrogskvällen med ännu en lika småcharmig som alkoholfylld karaokeversion av Elvis Presleys »In the Ghetto«.
Men de som uttrycker sådana här – vad ska vi kalla det, känslokalla åsikter? – kan under inga som helst omständigheter ha hört Scott Walkers oboedrivna version av »I Threw It All Away«.
Eller Joel Alme.
Den göteborgske skärgårdsgossens debut är nämligen inget mindre än ett romantiskt underverk, ett enda stort Sixtinskt kapell fyllt med smäckra stråkar och kärleksfullt pappersvikta origamisvanar.
Det är en debut där Alme genast visar att hans hjärta är tillräckligt stort för att få ett eget postnummer och där han, i den avslutande nionde symfonin »Honestly«, till och med låter känslorna svalla över i vad känslokalla människor kanske skulle se som »Håkan Hellström-falskt«.
Själv ser jag bara skönheten i att det, i en tid när alldeles för många unga män ägnar alldeles för mycket tid åt hur man ska knyta sin slips, här finns en ung man som vågar knyta upp densamma för att blotta sin strupe, sitt kött, sitt blod.
MARCUS JOONS
2008-04-22