Matthew Ryan: Vs. the Silver State




MATTHEW RYAN
Vs. the Silver State
One Little Indian/Border
Betyg: 5

Italienare gör det bättre.
   Nu ska jag inte påstå att jag är en expert på rock från Italien, men det känns som att de flesta italienska pop- och rockartister, Eros Ramazzotti undantagen, är bättre än andra på att få till den där hest grötiga sångrösten. Som att de medvetet raspar ur sig textrader (över ofta menlös rock) med såriga stämband. Undrar om de tror att musiken på så sätt blir mer äkta? Mer på riktigt? »Jag har ont i halsen, jäklar vad jag har levt«, liksom?
   Nu är inte italienarna ensamma med halsont när de närmar sig en mikrofon. Jänkarna kan de med. Det går en läkerolbehövande röd tråd från Springsteen över Tom Waits fram till killar som Matthew Ryan. Matthew Ryan skulle må bra av en kopp te. Han debuterade för drygt tio år sedan med »May Day«, en platta där han på omslaget står med cigg i munnen och vattnar en gräsmatta i ett villaområde. Ungefär så avslappnad och lite dagen efter låter också Ryan, både då och nu. Han gör lagom bredbent och känslig rock som är arketypiskt amerikansk. Texter om ett liv som är svårt att få att gå ihop, om drömmar som aldrig slår in medan regnet slår hårt mot gatsten. »I live on Jupiter, I couldn’t feel stupider« är ett roligt rim.
   Altcountry? Ja, kanske. Du som gillar Steve Earle och Jay Farrar får i alla fall garanterat ut något av Ryan.
   Problemet, för det börjar bli ett problem, är att jag redan runt »May Day« tyckte att Matthew Ryan var en lovande låtskrivare. Lite klichévarning, lite för mycket schablonrockande med betraktelser från en smutsig bardisk, men ändå habilt framfört med framför allt stor potential. Det var alltså drygt tio år och fem plattor sedan. Hur länge är man lovande? Kanske så lång tid det tar innan man fattar att man inte behöver förställa sin röst för att låta äkta.
   Fjärde låten heter »It Could’ve Been Worse«. Visst, men också bättre.
ANDERS DAHLBOM
2008-04-22