Madonna: Hard Candy




MADONNA
Hard Candy
Warner
Betyg: 4

När Madonnas senaste singel »4 Minutes« premiärvisades i svensk TV för några veckor sedan ringde min telefon oavbrutet hela morgonen.
   Personer i min relativa närhet, vanligtvis ointresserade av popmusik, var särskilt ihärdiga.
   Det är inte varje dag popmusik diskuteras i morgonsoffor i det här landet, men den här söndagen hade TV4 bjudit in såväl statsvetare som journalister för ett samtal om Madonna.
   Hur kommer det sig att en stor svensk kommersiell TV-kanal, i en tid när det offentliga utrymmet för popmusik successivt minskar, väljer att ägna så stort utrymme åt en snart femtio år gammal artist?
   Att Madonna är den sista av vår tids popikoner är en delförklaring, om än otillräcklig. Hon är en relik från en svunnen tid – innan internet och »American Idol« – då utbudet av popmusik var mindre och det kommersiella mediala utrymmet var begränsat till ett fåtal, exceptionellt uppbackade artister.
  Hon är dessutom fortfarande ett mysterium. Hennes mediepersonlighet kan sammanfattas i fragmentariska löpsedlar – kabbala, rävjakt, Guy Ritchie och nymoralism – men vi vet fortfarande förvånansvärt lite om personen Madonna. Hennes bevekelsegrunder är höljda i ett lika dunkelt ljus i dag som för tjugofem år sedan.
   Men, och framför allt, Madonna är i första hand andra saker än just artist. Hennes namn är ett symboltyngt monument som har mycket lite med just popmusik att göra.
   Det var inte artisten Madonna TV4 ägnade en timme åt att diskutera – utan feministikonen Madonna, föräldern Madonna och det massmediala fenomenet Madonna.
   På åttiotalet rättfärdigade musiken hennes mediala persona, i dag rättfärdigar hennes mediala persona musiken. Hennes konst är numera en skrymmande del av hennes totala livsverk.
   Det är därför en häpnadsväckande paradox att Madonnas musik numera bär på så få spår av den komplexa person som myten om henne ger sken av. Vi lär oss inte mer om personen Madonna av ett nytt album med artisten Madonna än vi lär oss av en genomsnittlig skvallerkolumn i The Weekly Standard. Så har det alltid varit, hon har alltid kommunicerat först och främst genom sin musik, men allt sedan »Ray of Light« – hennes senaste uthärdliga album – har den kommit att alltmer underordnas den symboltyngda produkten.
   Ingenting på »Hard Candy« vittnar om några som helst ambitioner utöver skivbolagets målgruppsundersökningar, ingenting klargörande om en snart femtio år gammal kvinnas levnadssituation presenteras och omsätts i någonting substantiellt.
   Eftersom produkten är överordnad musiken riktar sig »Hard Candy« i stället undantagslöst till små barn. Men varför yngre skivköpare skulle föredra »Hard Candy« framför valfria album med Kanye West, Justin Timberlake eller Timbaland – några av de artister som medverkar som parhästar på skivan – framgår aldrig.
  Den säger ingenting till vuxna människor, och ingenting om den vuxna människa som poserar på skivomslaget.
NIKLAS ELMÉR
2008-04-29