Elvis Costello And The Imposters: Momofuku

ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS
Momofuku
Lost Highway/Universal
Betyg: 8

Säga vad man vill om Elvis Costello, men helt klart är att han har både hög produktivitetsnivå och ett särdeles stort behov av att göra sig hörd. Knappt har han uttalat tanken att han aldrig mer ska ge ut någon skiva förrän han spelar in och snabbt ger ut en. »Jag hann inte ens berätta för mig själv att den var inspelad«, som han själv uttryckte det.
   Själv tillhör jag den försvinnande minoritet – har jag förstått av mina vänners allt syrligare kommentarer – som faktiskt uppskattar att han gör så många och så olika saker. Jag kanske inte spelar hans Anne Sofie von Otter-skiva så ofta, men retar heller inte upp mig på att han spelade in den. Hellre ett och annat stolpskott än inga skott alls på mål.
   Den här skivan kom jag dock lite snett in i. Kanske för att jag samtidigt som jag insåg att han försöker göra en ny »This Year’s Model« fick jubileumsutgåvan av förlagan i handen. »Model« är tveklöst den bästa av hans tidiga skivor och den ligger definitivt inte still om någon försöker lägga sig ovanpå den, knappast ens om någon lägger sig vid sidan om.
   (Missa för Guds skull inte att den nya utgåvan innehåller en hel, sanslöst bra konsert från samma år som skivan. Visserligen lite fegmixad jämfört med min gamla bootleg, men ändå. Ni hör en man självantända.)
   Jag kände dock ganska snart att det här albumets attityd av »hårt-snabbt-poppigt« inte automatiskt bör få en att misstänkliggöra Costellos motiv som simpelt gammelmansnostalgiska. Om han nu återvänder till platsen för en av sina gamla triumfer så gör han det med stor värdighet och en musikalisk professionalism som får oss att tro att det bara är en slump att han gjorde det.
   Albumet är döpt efter Momofuku Ando, den taiwanesiske affärsman som på femtiotalet uppfann snabbnudlarna. Anledningen till det är att Costello tycker att skivan var så lätt att spela in: »Vi tillsatte bara lite kokande vatten!« Och kanske blev den så bra bara för att han lät den komma ut ur tunneln som ett skenande expresståg – utan att tänka så förtvivlat mycket på hur och varför. Musiken hålls inte samman av någon övergripande tematik, den tycks inte bäras av någon uttänkt musikalisk strategi, den verkar bara obekymrat springa rakt ut ur hans hjärta.
   Enkelheten i produktionen, allt låter live-inspelat, understryker spontaniteten och illusionen av att det här är inspelat på en timme eller så. Men den kan också få en att tro att materialet också kommit till på en höft.
   Så vid första lyssningen tyckte jag att det dröjde halvvägs in, till den utsökta balladen »Flutter and Wow«, innan musiken lyfte. Men när jag under ett par lyssningar hade koncentrerat mig på de sista sju låtarna och sedan återvände till albumets början insåg jag att det inte var något fel på de låtarna heller. Det är bara så att de här låtarna, som de mest hållbara låtarna oftast gör, kräver att man lever med dem ett tag. De vecklar ut sig långsamt, men med stort eftertryck. Det här är den starkaste, mest förföriska samling av låtar Costello har lämnat ifrån sig på mycket länge. Ballader som äter sig in i ens hjärta, hårtslående poplåtar, ilskna fuzzvrål ur garaget. Allt framburet med en passion som bränner sig igenom högtalarskydden; jag tror många har glömt vilken fantastisk sångare han är. Eller har blivit.
   Han är obarmhärtig i sitt benhårda fokuserande på låtarnas mål och mening, han sjunger varje lite textrad med maximal, men aldrig överlastande inlevelse och närvaro. När han i ovannämnda ballad slänger ur sig ett jamesbrownskt »to the bridge!«, kanske för att bryta den stämning han har byggt upp, blir det bara ytterligare en förstärkning av textens förtätade dramatik. Det här är musik som känns hela vägen.
   Tänk om alla med mer än trettio år och lika många skivor bakom sig fortfarande kunde leverera på det här viset. Tänk om man kunde smälta ner det här och utvinna energipiller i andra änden. Tänk om Elvis Costello är lösningen på vår jakt efter den ständigt förnyelsebara energikällan.
   Det låter nästan så.
LENNART PERSSON
2008-05-06