Fred Eaglesmith: Tinderbox




FRED EAGLESMITH
Tinderbox
Sonic Rendezvous/Border
Betyg: 8

Fred Eaglesmiths låtar har spelats in av bland andra Casey Chambers, bluegrasstjärnan James King och The Cowboy Junkies, men utan att göra honom mycket kändare för det. Han spelar fortfarande, minst tvåhundra gånger om året, i små lokaler, för sina »Fredheads«. Härom året spelade de in sin hyllning till sin idol, albumet »20 Odd Hollers«, där de gör egna tolkningar av hans låtar. Överskottet går till The Schizophrenia Society Of Ontario.
   Nyligen fick han sin första guldskiva; Toby Keith hade nämligen den goda smaken att spela in hans låt »White Rose« för sitt senaste succéalbum.
   Fred kanske hänger sin trofé på en vägg i sitt hönshus.
   Jag frågade honom en gång vilka som enligt honom var de effektivaste drivkrafterna för rock’n’roll. Då svarade han blixtsnabbt att det var »fattigdom och religiöst förtryck« och så berättade han om en eländig barndom där han tvingats till kyrkan fem dagar i veckan, till söndagsskolan, till privatskolor där förtrycket var massivt. »Det var som om soldater marscherade över mig«.
   Och så försökte han förklara hur hans musik handlar om allt det där som religionen inte vågar peta på, det där som finns emellan alla de rigida orden om himmel och helvete. »Problemet med religionen är att den alltid talar om människor som goda eller onda, punkt slut, den talar aldrig om oss som är ganska goda och lite onda. Som de flesta av oss är.«
   Hans musik vibrerar fortfarande av samma berättarlust, samma ilska, samma känsla av oönskat utanförskap. Hans musik känns som om den ständigt är på väg bort från något, på flykt från olycka och ofrihet.
   Dessutom omger han sig med musiker som tycks spela mer för sina liv än för sina löner. Tillsammans rör de sig i ett ljudrum som verkligen känns som ett rum, snett och vint och med dammtussar i hörnen, inte som en dyrt klinisk studio.
   Vilket passar låtarna utmärkt. Eaglesmith gör manlig musik som ändå är allt annat än macho, den innehåller få plattityder och grabbiga nödutgångar. Den är bara muskulös, obstinat och väldigt stolt och den mår bra av att ha gitarrer som biter den som ilskna hundar i baken.
   Han har gjort femton album på tjugoåtta år, inget av dem dåligt, så det finns mycket guld att gräva fram. Och nu är han tillbaka med ännu ett väldigt starkt album.
   »Tinderbox« tar oss med till kyrkan, albumet är fyllt med bilder och stämningar därifrån. Men det är inte den där stenhårt fördömande kyrkan Fred själv minns från sin barndom; han kallar sig numera buddist och han möter de mänskliga och religiösa mysterierna med samma ödmjuka, djupt humanistiska syn som han alltid har gjort. Passionen och gudfruktigheten sitter sidan om humorn och ifrågasättandet i kyrkbänken. Och aldrig någonsin kommer namnet Jesus över hans läppar, inget »oh Lord« heller; hans religion är bredare än så.
   Rösten har gammelmansmörknat, han låter numera som en korsning av Waits och Springsteen, men han tar sig smidigt som en ung man ända in i hjärtat av sina arton sånger. Obevekligt och modigt, utan att rygga tillbaka för vad han än må finna där. Soundet med ståbas, banjo och enkelt trumspel i bakgrunden och hans egen plåtigt påträngande elgitarr i förgrunden, matchar de jordiga historierna och de grovhuggna människorna i dem.
   Någon har sagt att man i Eaglesmiths musik kan höra ljudet av när ett bildäck punkteras och fälgen plötsligt rullar direkt mot vägens grus. Så är det. Man kan på något vis också höra och gissa sig till att Eaglesmith aldrig kommer att gifta sig; han är inte den typen.
   Historierna är tidlösa, persongalleriet brokigt. Hans musik skulle passa lika bra i Paul Thomas Andersons »There Will Be Blood« som i bröderna Cohens »No Country for Old Men«. Han lyckas alltid ge ett humant drag även åt de mest depraverade av de människor som drar genom hans musik.
   Den är bred i sitt historiska perspektiv, den har definitivt filmiska kvaliteter, men den tappar aldrig fokus, den ljuger aldrig. Den talar alltid till dig öga mot öga.
   Och man har hela tiden en känsla av att han någonstans har svaret. Svaret på hur man ska leva för att få frid i sinnet i denna hopplöst komplicerade värld. Han uttalar det aldrig, men man känner att han har det.
LENNART PERSSON
2008-05-06