Guillemots: Red

GUILLEMOTS
Red
Polydor/Universal
Betyg: 5

Byggdes Rom på en dag?
   Fyfe Dangerfield i Guillemots tycks tro det.
   På Guillemots tidiga singlar lät han musiken mynna ut i evighetslånga improvisationer som hade betydligt närmare till jazz och renodlad symfonisk rockmusik än till landsfränderna i Keane och Coldplay. Gränsen är hårfin, men Fyfe balanserade skickligt på rätt sida. Hans begåvning visste inga gränser och det fanns en välvilja i hans ambitioner som kompenserade att han inte alltid lyckades ro dem i hamn.
   Men när han försökte införliva sina grandiosa visioner också i ljudbilden, på debutskivan »From the Windowpane«, blev Guillemots plötsligt mindre intressanta, eftersom det genast blev tydligt hur lågprioriterade melodierna var i Fyfes värld.
   »Red« tar vid där »From the Windowpane« slutade, men av ambitionen att återskapa The Waterboys esoteriska »A Rock in the Weary Land« som var så tydlig på Guillemots tidiga singlar finns ingenting kvar. Bärkraften är reducerad till ett fåtal ballader där Fyfes brådmogna lyrik – »Words are never easy, words are seldom true, words are never simple darling, when they’re aimed at you«  – är det enda som gör att de inledande excesserna i världsmusik framstår som försvarbara.
   Vad som hände med det Guillemots jag såg på Scala i London den sista maj förra året, och som sträckte ut »Trains to Brazil« till tio av de mest lustfyllda minuter jag någonsin sett på en scen, framstår allt mer som ett förunderligt mysterium.
NIKLAS ELMÉR
2008-05-06