Cherish: The Truth




CHERISH
The Truth
Capitol/EMI
Betyg: 6

Det råder inga som helst tvivel om att berättandet om hur det är att leva och älska är själva kärnan i popmusikens lyrikhistoria. Ingenting har visat sig vara lika intressant eller äga samma förmåga att beröra som att upprepa kärlekens alla förvirrade regler och, inte minst, brotten mot de samma.
   Men att beröra sitt kärleksliv i en text värderas ofta olika beroende på om det är en man med gitarr eller en kvinna med läppglans som står vid mikrofonen.
   När, säg, Mariah Carey eller Janet Jackson sjunger om hur de lider och njuter värderas det inte sällan som banalt och förutsägbart, medan samma tematik i, säg, Joel Alme eller Håkan Hellströms tappning benämns med helt andra adjektiv.
   Visst, det har att göra med vilken genre artisterna rör sig inom och, kanske än mer, vilka anspråk de tar sig gällande autenticitet.
   Men är vi verkligen helt oberoende av om det är en skönsjungande kvinna eller man vi lyssnar till? 

   Den Atlanta-baserade syskonkvartetten Cherish, som sjunger om kärleken och bara kärleken, kommer hur som helst inte att bli särskilt populära hos dem som har svårt för det läppglansiga naiva, det banala, det allmängiltiga.
   På gruppens andra album, »The Truth«, rör sig texterna kring just de här välbekanta svårigheterna med att klara av kärlekens alla vedermödor och ändå komma ut på andra sidan som en egen person med stoltheten i behåll.
   Till produktionerna och låtskrivandet har gruppen tagit några av den samtida r´n’b-scenens just nu mest spännande män till sin hjälp. Blivande storheter som Tricky Stewart, Bryan-Michael Cox och, inte minst, Terius »The-Dream« Nash bidrar alla till skivan, men trots det är inte resultatet lika spännande som namnen på creditslistan antyder.

   Cherish rör sig nämligen i ett kusligt välbekant musikaliskt landskap. Det är ett sound som går tillbaka till nittiotalets andra girlgroupvåg med Destiny’s Child i spetsen och som lätt kan tolkas som en rädsla för vad som skulle kunna hända om man vågade avvika från den färdiga mallen för hur modern r’n’b i tjejgruppstappning bör låta. 

   Att växa upp i ett musikaliskt klimat som premierar slätstrukenhet framför mod – och behaglighet framför det lite obehagliga i att stöta på något man inte hört förut – får sina konsekvenser. Konsekvenser som i det här fallet gör att det här hade varit en helt fantastisk skiva – om den kommit för en sisådär åtta år sedan.
   I dagsläget, när det är de som vågar hämta inspiration från oväntade håll som vinner i längden, blir Cherish bruks-r’n’b helt enkelt inte särskilt intressant.

   Men bruks-r’n’b är ändå bruks-r’n’b och i singeln »Killa«, i »I Ain’t Trippin«, i »Super Star« och, ej att förglömma, den helt fantastiska hymnen till bitterhetens lov, »Love Sick«, finns en känslointensitet där Cherish lyckas med konststycket att bidra med något nytt till den relationsbetonade musiklyriken.
ISABEL NELLDE
2008-05-13