Jack Rose: Dr Ragtime & Pals/Jack Rose

JACK ROSE
Dr Ragtime & Pals/Jack Rose
Beautiful Happiness/Dotshop.se
Betyg: 8

Jack Rose lekte med pseudonymen Dr Ragtime redan för sex år sedan. Då var han en färsk soloartist, mest känd som en tredjedel av Pelt, som vävde in mycket drone och folk i den experimenterade musiken – inspirerad av sextiotalsminimalism, The Incredible String Band och amerikansk folkmusik. På dubbeln »Ayahuasca« döpte gruppen en tredelad svit till »Raga Called John« och hela skivan tillägnades den då nyligen avlidne John Fahey.
   Och av dagens tongivande gitarrister som hämtat näring från John Faheys American primitive-universum är nog Rose den som befinner sig närmast läromästaren. Han plockar från blues och gammeldags americana, svävar i väg på magiska ragavandringar och är en grym gitarrist – oftast vanlig sexsträngad och lapsteel – men utan att den virtuosa tekniken har uppvisningskaraktär. Det känns lika naturligt som en näve jord eller en rinnande flod som mynnar ut i havet.
   På »Dr Ragtime & Pals« har Jack Rose sällskap av några vänner. Mike Gangloff från Pelt spelar banjo, Glenn Jones från Cul De Sac och Micah Smaldone tittar förbi med sina gitarrer. Det sepiafärgade omslaget kunde vara hämtat från en samling med trettiotalstalsinspelningar. Rose gräver djupt i den amerikanska musikhistorien och tolkar låtar som Robert Johnson och Mississippi John Hurt spelade in, liksom bergscountry av Sylvester Weaver och två låtar av Sam McGee. Det är intressant att jämföra Rose version av den sistnämndes »Knoxville Blues« med Faheys tolkning av samma sång. Jack Rose överglänser faktiskt John Fahey.
   Inslagen av tvättbräda liksom låtvalet ger musiken en old time-känsla. Och inget fel i det, han behärskar stilarna totalt, spelar avslappnat med imponerande, öppen känsla. Det gäller även de sju egenkomponerande låtarna, som den muntra hillbillyluktande »Fishtown Flower« och meditationen »Song for the Owl«.
   »Dr Ragtime & Pals« släpptes på vinyl i USA förra året och den europeiska CD-utgåvan följer i samma spår och bifogar det självbetitlade albumet från 2006 i dubbelpaketet. Inga andra musiker är i närheten där, men vi får Rose i full prakt, lite långsammare och mörkare; han fixar heliga låtar som »St. Louis Blues« och Blind Willie Johnsons »Dark Was the Night, Cold Was the Ground« utan problem, men glimrar mest i den långa ragan »Spirits in the House«. Gitarren förvandlas till en sitar. Det är musik så rik och vackert komplex att jag tappar andan.
PM JÖNSSON
2008-05-13