Kleerup: Kleerup
KLEERUP
Kleerup
EMI
Betyg: 6
I en intervju i herrtidningen Café fick Andreas Kleerup frågan om hans sätt att klä sig är kopplat till hur det går för honom i karriären.
»Absolut. Om allt går bra och man känner sig trygg kan man klä sig med större självförtroende.«
Om man ska tro den logiken går det, trots två miljoner veckor på Englandslistan med »With Every Heartbeat«, ganska dåligt för multiinstrumentalisten Kleerup.
På omslaget till sitt framemotsedda debutalbum tittar han strängt in i kameran. Han har inte rakat sig eller tvättat håret på flera veckor. Ovanför huvudet står hans efternamn skrivet i regnbågens färger. Han har samma t-shirt på sig i dag som han hade i går.
Andreas Kleerups syn på kläder är symptomatisk för hans bakgrund som musiker. Han föddes i slutet av sjuttiotalet och växte upp i ett Sverige som just stod i färd med att omfamna brittisk och amerikansk livsstilskultur. Men i stället för att gå in för musik från skivbolaget Grand Royal började han på jazzgymnasium och spelade förband till Airto Moreira på stockholmsklubben Fasching. Han är jazzmusiker i grunden och således ointresserad av kläder.
Därför är det lite ironiskt att musiken på hans debutalbum uteslutande kommer att spelas i klädbutiker.
När jag besökte en välsorterad retailer i Köpenhamn för några veckor sedan spelade innehavaren »Longing for Lullabies«, Kleerups samarbete med Titiyo, flera gånger i rad. Musiken lät som accessoarerna framme vid kassan. Polerad och vacker, men tänkt att ackompanjera någonting annat, snarare än fungera som enskild enhet.
Kleerups musik gör sig utmärkt mellan sidorna på urbana livsstilsmagasin som Nylon och Surface eller i baren på Hotel Reisen vid Skeppsbron i Stockholm, men fungerar sämre utanför sin ursprungliga kontext. Jag kommer att höra de här sångerna varje dag under de kommande veckorna, just som jag har hört Lykke-Li eller Robyn – två av skivans gästvokalissor – varje dag de senaste veckorna. Inte för att jag valt att lyssna, utan för att den här musiken är ständigt närvarande i Sverige 2008. På TV och i radio, i reklam och tidningar. Målgruppsinriktat svenskt svårmod. Oklanderligt genomfört, men utan skavanker eller vassa kanter. Behovet mättat redan innan det satt in.
Det mest slående med Andreas Kleerup debutalbum är hur tydligt det cementerar idén om vemodet i modern svensk popmusik – från The Tough Alliance till The Radio Dept. – som starkt präglat av åttiotalets syntbaserade popmusik, från OMD:s »Architecture and Morality« till Spandau Ballets »True«.
NIKLAS ELMÉR
2008-05-20
