Mack Vickery: Live! At the Alabama Women’s Prison, Plus
MACK VICKERY
Live! At the Alabama Women’s Prison, Plus
Bear Family/Border
Betyg: 8
Det är en genial idé. Att ta Johnny Cashs framgångsrika kåkenkoncept till… ett kvinnofängelse. Och så sätter man en frustande hunk som Mack Vickery på en scen bland de instängda damerna.
Laddningen som uppstår går att utläsa redan på det ljuvligt smaklösa skivomslaget. Allt accentuerat av att Harlan Howards »Life Turned Her That Way« är ett återkommande tema i spelningen. Förklaring behövs nog inte.
Mack Vickery är för det stora flertalet okänd som artist i eget namn, däremot rankas han till de tyngsta låtskrivarna av countryinbitna. Faron Young, Waylon Jennings, George Jones, Wayne Kemp och Johnny Paycheck har alla åstadkommit förträffligheter med hans material, även soulmaestron James Carr.
Mest omskriven torde den reslige och Jeffrey Lee Pierce-blonde Alabama-sonen, som gick bort 2004 sextiosex år gammal, vara för sitt promillepotenta samröre med Jerry Lee Lewis. Killer spelade in en rad skräddarsydda Vickery-skapelser som »That Kind of Fool«, »Rockin’ My Life Away« (»hela Matt Vickerys liv i en enda låt«, som låtskrivarkollegan Merle Kilgore uttryckte saken), »Honky Tonk Wine«, »Ivory Tears«, »That Old Bourbon Street Church« och föga rumsrena »Meat Man«. De båda sistnämnda finns med på Jerry Lees mytomspunna, högbudgeterade och väldigt livfulla »Southern Roots«-album från 1973, producerat av cajunhustlern Huey P. Meaux och tillkommen under hårt rumlande där Vickery var en av de främsta festarbröderna.
»Meat Man« finns också med som bonusspår på den här utgåvan, i en skönt träsksumpig version Vickery gav ut som singel under pseudonymen Atlanta Jones. Ännu bättre är baksidan »The Farther I Let Her Go«, som låter som den bästa countrylåt Elvis Presley aldrig spelade in. Dessa studiotagningar kompletterar 1970 års i samlarkretsar länge omsusade »Live! At the Alabama Women’s Prison«, som tack vare Bear Familys nyutgåva nu kan avnjutas av fler.
Även om somligt är mer knasigt (exempelvis det utdragna parti där Vickery härmar John Wayne, Bill Anderson, Mel Tillis och Elvis) än genuint bra råder det ingen tvekan om att det inte bara är sångarens fysiska företräden som orsakar extas i åhörarleden. Mack Vickery är en inlevelsefull, elegant och småstörd countrycrooner med medfödd känsla för boogie.
Om internerna blev så mycket mer lätthanterliga av hans besök går givetvis att ifrågasätta, men det låter i alla fall väldigt fridfullt och fint när de hjälper till att sjunga med i det avslutande gospelpartiet. Antagligen lyckligt ovetande om att deras fängelseföreståndare gick med på att släppa in killen på scen först efter att han hällt i henne ett omoraliskt antal drinkar.
PIERRE HELLQVIST
2008-06-03
