Kristian Anttila: Lille Napoleon

KRISTIAN ANTTILA
Lille Napoleon
Virgin/EMI
Betyg: 4

Kristian Anttila har ett problem. Det är ett problem han delar med nio av tio svenska musiker i sin ålder, samtliga övertygade om att svensk popmusik nådde sin kulmen med Kents och Håkan Hellströms respektive debutalbum.  
   Han försöker fylla varje låt med ett liv, men glömmer bort att balansera dramatiken med tristess.
   Musiken rymmer inga gråzoner. Ingenting vägs på guldvåg. Allt skrivs i versaler med kulspetspenna. »Västra Frölunda« sammanfattar hans ordrika idévärld i korta, överlastade rader: »När jag var liten försvann jag in i teven och förvandlades till en pansarvagn med en dröm«, »Äckel är bara lego till mitt podium, jag bryter lagen för att känna mig fri«.
   Efter drygt sextio minuter har Anttila kastat så mycket tärning med djävulen, krattat så mycket löv kring sitt hjärtas grav och blivit så klämd mellan bibeln och porr att man vill bjuda honom på kaffe och ostkaka och läsa högt ur en Göran Tunström-roman, allt för att på något sätt balansera upp det grovhuggna med något subtilt och lågmält. Han har en ändlös upplevelsevärld att ösa ur, men så bråttom att ösa att han går miste om alla nyanser. »I hela mitt liv har jag väntat på livet«, förklarar han i »Smutser«, förmodligen omedveten om att livet är för kort för textrader som »jag fick min plats i din smutsiga fitta«.
   Med Kristian Anttila har göteborgseuforin fått sin första inverterade förgrundsgestalt. Det spritter i benen av leda och antiintellektuell stimulans.
NIKLAS ELMÉR
2008-06-10