Fleet Foxes: Fleet Foxes

FLEET FOXES
Fleet Foxes
Bella Union/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 8

Rösten är ett av de senaste två–tre decenniernas mest missbrukade musikinstrument. Detta oavsett om det har handlat om oräkneliga indiebands upprepade, ibland noga kalkylerade, underprestationer eller somliga r’n’b-stjärnors öronbedövande överspel. Man har ofta fått känslan att band och artister kan lägga hur mycket möda som helst på allt ifrån arrangemang till estetik och attityd men inte orkar offra tid åt att förädla sin vokala karaktäristik. Antagligen för att det kräver mer arbete än något av det övriga.
   Lätt generaliserat och inte så lite bakåtsträvande kan man med visst fog påstå att det aldrig har funnits så många dussinsångare som vi har runt omkring oss just nu. Annorlunda uttryckt; oändliga mängder i övrigt begåvad musik skulle kunna bli oändligt mycket bättre med vissa omprioriteringar.
   I ensamt majestät åstadkommer Fleet Foxes huvudvokalist Robin Pecknold rätt lite för att förändra den livsåskådningen. Hans stämma är reverbdränkt bräcklighet i den skola vi lärt oss förknippa med främst Neil Young och på senare tid fått skäggiga påminnelser om från såväl My Morning Jacket-Jim och Band Of Horses-Ben. Inte det sämsta, men knappast superunikt. Men när Robins gälla klagan får samsas med övriga medlemmars unisona och väldigt katolska choir boy-harmonier byggs mäktiga ljudkatedraler med både stabila kolonner och förtjusande kupoler. Musiken, företrädesvis soft folkrock, är klart underordnad de svindlande sångarrangemangen – stundom märker man inte ens av den. Vilket i det här sammanhanget snarare ska ses som ett hedersbetyg än kritik.
   Utan att för den skull hemfalla åt pseudoreligiös »Så som i himmelen«-pop á la Polyphonic Spree lyckas denna Seattle-kvintett på egen hand ge upprättelse åt rösten som musikinstrument. Allt med en avspänd naturromantik värdig självaste Thoreau och låtar som lyckas förena medeltida munkhymner med Kentuckys vindlande bergsmusik. Det finaste av värden från den gamla och nya världen.
PIERRE HELLQVIST
2008-06-17