My Bloody Valentine mördar myten
Det är en sen måndag kväll på tunnelbanetåget från norra Londons Chalk Farm till Tottenham Court Road.
Vi har alla varit och sett den fjärde av fem utsålda återföreningsspelningar med My Bloody Valentine när en persikohyad tonårspojke, som ser ut som en purung Leonardo Di Caprio, vill berätta för alla på vagnen vad han tyckte om kvällens sista nummer.
– That was fucking crap. They could have played four more songs instead of that fucking annoying noise.
Det är lätt att hålla med honom.
För när My Bloody Valentine nu ger sina första konserter sedan juli 1992 väljer de att avsluta med en lätt panikframkallande version av ett av deras enskilt största ögonblick – »You Made Me Realise«.
Det är ett nummer där de drar ut det ursprungliga mellanpartiets halvminut av oljud till en plågsam och över tjugo minuter lång imitation av Nazitysklands bombräder över den engelska huvudstaden under Andra världskriget.
För att sedan, mitt framför alla tålmodiga stackars själar som envist stannat kvar för eventuella extranummer, bara ta ett par tre ackord och sedan gå av scenen.
Men om man bara bortser från det här sträckta långfingret så bjuder Kevin Shields, Colm O’Ciosoig, Bilinda Butcher och Debbie Googe under den här aftonen på ett publikfrieri av sällan skådat slag.
De spelar upp alla sina stora stunder – på samma tossigt höga volym som i sina fornstora dagar.
Det är som om tiden har frysts för utseendemässigt ser My Bloody Valentine, till skillnad från ungefär nittiotvå procent av alla återföreningar, till och med bättre ut nu än när de var som mest vitala och senast turnerade med »Loveless« – deras hjärtslitande verk av förbluffande genialitet.
Frontfiguren, gitarristen och sångaren Shields – som nyss var så mysplufsig att han för varje dag som gick bara såg mer och mer ut som Stephen Fry i hans roll som Oscar Wilde i »Wilde« – är nu så avsmalnad att det nästan ser ut som om han vore sammansatt av sugrör.
O’Coisoig slår fortfarande på sitt trumset som en reinkarnerad Keith Moon.
Och Googe spelar bas som om hon, i stället för i de brittiska öarnas mytomspunna svar på Velvet Underground, vore med i ett ultrafeministiskt rockband.
Men det är den fyrtiosexåriga tvåbarnsmamman, gitarristen och sångerskan Butcher som är det allra största utropstecknet.
I en vid vit kjol och en slank vit topp ser hon mer ut som om hon ska sjunga ett par sånger inför sin klass på gymnasieskolavslutningen än som om hon ska ta sina höga toner på en av årets mest omtalade och uppskrivna återföreningskonserter.
En brittisk vuxenrockkritiker författade alldeles innan de här London-spelningarna en text där han kavlade ut alla My Bloody Valentine-myter och menade att My Bloody Valentines återförenande var lika otroligt och stort som ett definitivt fredsavtal i Mellanöstern.
Stora ord.
Men det här är, som ni förstår, en alldeles mästerlig afton.
Det är hårt och oskuldsfullt och när »You Made Me Realise« till sist tonar ut – förlåt, alarmtjuter ut – draperas hela scenen i samma blodröda färg som på omslaget till »Loveless«.
Bara för att påminna oss som dröjt oss kvar om att My Bloody Valentine är mitt uppe i att lustmörda myten om sig själva.