Att därefter uppleva tystnaden
Det är veckan innan den nyss avslutade Bergmanveckan och på Fårö är det tyst som i graven.
De semesteröppna restaurangerna är ännu stängda, de kilometerlånga stränderna tomma.
Det enda som bryter igenom den totala tystnaden är naturen – vågorna, vinden, måsarna och, givetvis, de svartskalliga fåren.
Det är lätt att förstå Ingmar Bergman när han, som efterlängtad sommarpratare i P1:s »Sommar« 2004, sade sig ha flyttat ut till Fårö för att ägna sig åt sin skivsamling.
Ty här ute, i detta stilla lugn norr om Gotland, är det ju som krattat och klart för den koncentrerade musikupplevelsen.
– Det är över ett år sedan jag senast lämnade Fårö, sade den nu framlidna mästerregissören. Nu är jag Fårögubbe för gott. Mitt viktigaste sällskap här är musiken. Det är det jag sysselsätter mig med.
Han sade inledningsvis att han skulle spela den vackraste musik han visste, den musik som följt honom genom livet, och lät sedan smått tårögd under de efterföljande nittio minuterna.
Han spelade en svensk folkvisa, ett knippe klassiska stycken och den allra swingigaste jazzen – hela tiden beskrivandes den kommande musiken som vore han en ung fanzinist och inte en mästerregissör: »det här är ett av de allra märkvärdigaste styckena«, »det här är så vansinnigt vackert« eller »när jag hörde den här som barn, jag tror jag var sex år, så började jag störtgråta«.
Han beklagade sina tillkortakommanden när det kom till att utföra musik och sade sig, om han nu inte blivit film- och teaterregissör, ha drömt om att bli dirigent eftersom samarbetet mellan alla orkestermedlemmar och dirigenten var det vackraste mänskliga samarbete han kände till här på jorden.
Det tedde sig som att han skulle sakna musiken, den gudomliga, mer än någonsin den rörliga bilden.