Överlevaren

Varje år i juli tänker jag på George Michael, vars pojkvän Anselmo Feleppa gick bort i början av nittiotalet i sviterna av aids.

George visste inte om han själv var smittad när han ställde sig på Wembleys scen i april 1992 för att hedra den just bortgångne Queen-sångaren Freddie Mercury kort efter att pojkvännen fått sin diagnos. Ingen visste vad som for genom huvudet på honom. Kroppen var hans slagfält, fantastiska vita soulballader som »Father Figure« och »One More Try« hans ventil. Han hade funnit kärleken, men inom loppet av bara några månader skulle allt vara över.

Ett och ett halvt år efter Anselmos död stod George åter igen på scen och sjöng »Jesus to a Child« inför ett fullsatt konserthus vid Brandenburger Tor i Berlin. Livet hade inte besegrat döden, men det gick vidare.

George Michaels nittiotal var fullt av personliga motgångar. På »Older«, hans första album efter Anselmos bortgång, sjöng han med livet som insats, eftersom musiken var det enda som fanns kvar. Hösten 1996, några få månader efter att »Older« kommit ut, gick hans mamma bort i cancer och George försjönk allt längre ner i missbruk, depression och självförnekelse.

Alan Hollinghursts »The Line of Beauty«, Christopher Isherwoods »A Single Man« och E. M. Forsters »Maurice« i all ära, men berättelsen om Georges liv är den viktigaste roman om den vuxne mannens med-, motgångar och väg tillbaka till livet som skrivits.