Nisennenmondai: Tori/Neji & Destination Tokyo

NISENNENMONDAI
Tori/Neji
Smalltown Supersound/Dotshop.se
Betyg: 7

NISENNENMONDAI
Destination Tokyo
Bijin/import
Betyg: 8

I en kort Dusted Magazine-intervju med den japanska trion Nisennenmondai säger gitarristen Masako Takada att influenser inte är särskilt viktigt för yngre japanska musiker. Hon vill inte prata om inspirationskällor mer än ett några år äldre band som spelade på musikklubben i ett universitet i Tokyo där Nisennenmondai bildades 1999. Japanska undergroundband har annars en tendens att – på olika sätt – stenhårt plagiera västerländska förebilder. Även välkända grupper som Ghost och Acid Mothers Temple har varvat lysande skivor med musik som inte lyckats frigöra sig från rötterna.
   Några spår på »Tori/Neji« (samling med två EP-skivor som släpptes i Japan 2004 och 2005) döljer emellertid inte vilken musik tjejerna lyssnat på. Tre låtar har följande titlar: »Pop Group«, »This Heat« och »Sonic Youth«. Oblygt och ganska kul att de så öppet visar några av sina favoritband. Och det är inte plagiat, de använder sig av olika gruppers sound som katapult in i något annat, lånar murbruk som de försöker skulptera på eget sätt. Det är dessutom tydligt att det är ett band som vet exakt vad de pysslar med, som befinner sig i rörelse. Taggig postpunk, monoton experimentrock, shoegazingnoise, nukraut och no wave vibrerar runt med en lockande energi. Inget meslir. Pang på. De sex andra låtarna har titlar på japanska (antar jag) – »Ikkkyokume« finns med två gånger, en tumlande ångvält, misstänker att den kan se ut på olika sätt, med ett långt, fritt, mittparti.
   Vi går tre år fram i tiden. Nisennenmondai är ute på en europaturné och landar i Sverige. Jag ser dem i en teaterlokal i Göteborg och tror knappt mina öron. Masako Takada (gitarr), Sayaka Himeno (trummor) och Yuri Zaikawa (bas) har fattat allting. Jag säger det till mig själv flera gånger. De har fattat allting. Allt, precis allt, sitter perfekt. Overkligt bra. Är det en dröm? Långa monotona låtar med en attack som kan välta berg. En av de bästa konserter jag har sett. Någonsin.
   Jag köper deras senaste skiva – utgiven på eget bolag, den kommer säkert ut i Europa senare i år – och känner igen flera av låtarna från konserten. För att förstå Nisennenmondais storhet måste man se dem live, men »Destination Tokyo« räcker långt. »Souzousuru Neji« slår an tonen – hackande gitarr, industriklanger, fiolliknande ljud, inga vanliga riff eller melodislingor, gitarren är i mångt och mycket ett slagverksinstrument. Basen pumpar med ett ofattbart levande driv och Sayaka Himenos trummor skapar ett sjukt sväng. Omöjligt att sitta still, musiken tar sig långt in i kroppen. Här låter Nisennemondai som ingenting annat, de alstrar ett alldeles eget, magiskt sound.
   Och det fortsätter med samma intensitet. »Disco« är en åtta och en halv minuter lång pisksnärt i rytmmaskineriet. Tre musiker som går in i varandra, titeln leker med dansgolvet och man kan dra paralleller med den dansanta no wave-scenen i New York i början av åttiotalet, även om få band hade den här typen av självklara flyt. »Mirrorball« har en öppnare, luftigare atmosfär med gitarrmelodier som flyger omkring ovan basen och trummornas sicksackprojektiler. Titelspåret riktar sig mot Tokyo, men jag tänker på Tyskland och Neu. Lite synd att det låter så mycket motoriskt sjuttiotal – självklart bra, men aningen tamt jämfört med det övriga. Samtidigt ett angenämt andningshål, lite syre, innan jag känner ett fysiskt behov av att lyssna på skivan igen.
PM JÖNSSON
2008-07-29