The Disciplines: Smoking Kills
THE DISCIPLINES
Smoking Kills
VME/Sound Pollution
Betyg: 6
Av någon anledning muttrar jag alltid instinktivt när jag ser livebilder på band jag inte hört där sångaren är ute i publiken. Egentligen är det en inte helt logisk reaktion. Ofta betyder det ju att bandet ifråga håller på med högenergisk rock, och det i sig är sällan fel. Plus att det finns väldigt många bra grupper med frontmän som ger sig ut i publikhavet.
Men ändå.
Det ger mig en känsla av att få konsertpubliken att tänka på allt annat än svaga låtar.
En annan pannrynkande markör är slött döpta låtar. Som att orken inte räckte ända fram.
The Disciplines består till tre fjärdedelar av norska rockbandet Briskeby (minus sångerskan Lise Karlsnes) samt Posies-ikonen, tidigare R.E.M.-inhopparen och jobbigt rastlöse Ken Stringfellow vid mikrofonen. För några år sedan hoppade de tre norrmännen in som kompband till Stringfellow under en turné. Någon slags kemi uppstod, låtar spelades in, »Smoking Kills« är fullängdsdebuten. Den får mig att muttra extra länge och högljutt redan på förhand. Inte nog med att nästan alla livebilder jag tidigare sett på gruppen har herr Stringfellow ute bland pöbeln med en jobbig rawk-pose. Vi har att göra med låtar som heter hopplösa saker som »Wrong Lane«, »Oslo« och »Hurricane«.
Därför blir »Smoking Kills« en positiv överraskning. Trots att jag som gravt Posies-fan alltid har sjukt höga förhoppningar på allt Stringfellow tar sig för.
För det gäller att inse vad Disciplines vill här.
Vi har inte att göra med ett nytt band som försökt spela in ett mästerverk. Snarare behöver de något att sälja i merchandisebåset hemma i Norge (och på R.E.M.-turnén nästa månad, där Disciplines är förband på skandinavienspelningarna) när rockklubbsfolket är på väg för att hämta ut jackan. Disciplines ville nog vara mer garage och skitig rock på debuten än vad »Smoking Kills« blev. Med en hopplös melodiker som Stringfellow bakom ratten låter det mer Replacements än Stooges, om man säger så. Två låtar, »Best Mistake« och svagt Tom Petty-aktiga »There’s a Law«, fastnar direkt och är plattans klart lysande höjdpunkter. Resten är partyrock med hög puls uppblandat med svettiga tryckare, en typ av Rock med stort R som just R.E.M. misslyckades med på »Monster« när det begav sig. Textrader på autopilot och känslan av att Stringfellow plockat fram tio år gamla och ratade hookar och ackordvändningar från Posies-tiden.
Men samtidigt vet jag ju hur det funkar. När och om jag någon gång framöver går och ser Disciplines och Stringfellow hoppar ut jämte mig och ylar. Då kommer jag förstås tycka att den norskamerikanska kvartetten är en uppenbarelse.
ANDERS DAHLBOM
2008-08-05
