Way Out West, dag 2
SMHI kan man aldrig lita på. Och det är ju bra, när det befarade regnovädret inte landade i Slottsskogen. De korta skurarna friskade bara upp, förutom lite gegga här och där var det perfekt festivalväder.
Jag hoppade över både Lightspeed Champion och Christian Kjellvander för att starta dagen med kenyanska Kenge Kenge. Nio–tio musiker och två dansöser som spelar modern bengamusik, en mix av afrikanska rytmer som utvecklats av luofolket, med såväl vanliga trummor och bas som oruto (ensträngad fiol), flöjter, djurhorn och entusiastisk sång. Snabbt, snabbt, med slagverk som springer och tumlar runt. Jag är svag för alla typer av icke-europeiska stränginstrument och Kenge Kenge bjöd på en riktig rytmfest.
Kul att ett afrikanskt band gavs plats bland allt annat. Synd att Way Out West inte lyckades att också boka suveräna Konono No.1 (från Zaire), i synnerhet som de tvingades att ställa in konserter i Skandinavien i början av sommaren.
Flera nya band från New York plockar in afrikanska influenser i sin musik och det var en av anledningarna till att jag valde att se Yeasayer framför Sigur Rós senare på kvällen. Okej, influenserna är inte lika uttalade som hos Vampire Weekend och Gang Gang Dance, men brooklynkvartetten har potential att bli ett Talking Heads för det sena nollnolltalet. Omedelbara popmelodier varvas med oväntade stickspår och en pirrande känsla av att nästan vad som helst kan ske i låtarna. Lurigt band med ett eget, spännande sound.
Det blev en del krockar på fredagen och jag såg inte Sonic-favoriter som Iron & Wine, Okkervil River och The National. Giganterna Sonic Youth och Nick Cave lockade mer.
Franz Ferdinand? Nja, jag har aldrig fattat hypen kring dem. De vill vara Gang Of Four, låter bitvis mycket som britpopband som Blur och Pulp, men får mig att tänka på Level 42. Ett par dansanta poplåtar, visst, men var är nerven? Finns den? Nej.
En öm högerfot gjorde att jag inte tog mig in i trängseln i den blå tältscenen för att se garagerockhjältarna The Sonics. Synd, men ärligt talat laddade hela min kropp och hjärna inför Sonic Youth.
Tidigare under dagen hade en kompis, svågern Mattias, träffat Thurston Moore på treans spårvagn. Han 
hoppade av vid Stigbergstorget, skulle köpa skivor, gick in på Bengans, Mattias tipsade om skivbörsen Amarillo och möjligen var Moore så upphetsad av några vinylfynd att han hade svårt att koncentrera sig på spelningen. Han var på galet humör i början, hoppade ner i diket framför scenen och flinade med hela ansiktet.
Jag tror aldrig att jag sett Sonic Youth starta en konsert med liknande kaoskänsla.
Konserterna i Oslo och Göteborg är deras första på ungefär ett halvår och det var ett suget, taggat Sonic Youth som körde mycket från det tjugo år gamla mästerverket »Daydream Nation« Jag, som aldrig såg dem på åttiotalet, älskade varenda sekund.
Retro? Tja, på ett sätt, men bandet tog sig förbi alla nostalgiska fallgropar, en av de bästa konserter jag sett dem göra. Kim Gordon – coolare än någonsin – dansade runt runt runt i röd klänning och var totalt fokuserad. Steve Shelley trummade sig svettig, Lee Ranaldo och extrabasisten Mark Ibold från Pavement spelade distinkt och med brinnande passion. Thurston Moore gav en kameraman gitarren, filmade själv och buspojken vaknade till liv igen.
Världens bästa band. Fortfarande.
Två invändningar: »Pink Steam«, från »Rather Ripped«, är en svag sistalåt och ljudet var alldeles för lågt.
Nick Cave kunde turnera med någon gammal Bad Seeds-platta men valde förra året att skapa hobbybandet Grinderman för att få ny kraft och hitta tillbaka till de primitiva, råa rötterna.
Det var kul att se honom spela gitarr, han skulle nästan kunna bli tredjegitarrist i Sonic Youth. Warren Ellis har tagit Blixas roll som Nick Caves bollplank – han spelade elbouzoki, fiol och skakade med maraccas som en galen schaman från stäppen. De andra två medlemmarna glömdes nästan bort. Cave och Ellis kramade ur allt från sina instrument; det var hårt, skitigt och oftast ruskigt bra.
Kaoselementen tilltalade mig mest, Grinderman borde bejaka det ännu mer, förvandlas till ett noiserockband. Cave sjöng med kraft och äger en pondus som nästan är obehaglig. Hela bandet såg ut som att de hämtats från en livsfarlig spaghettiwestern. Nick Cave – en annan veteran som åldras med dignitet.
Till en början var jag skeptisk till att Broder Daniel skulle göra en sista avskedsspelning för att hylla Anders Göthberg. Det kändes konstigt. Men jag förstår tanken. Självklart. Och jag tyckte faktiskt att det var snäppet bättre än den förra avskedsspelningen, på Göteborgskalaset för några år sedan. De verkade – konstigt ord, i sammanhanget, jag vet – hungrigare. En ny låt, »Hold on to Your Dreams«, tillägnades Göthberg. Den var riktigt bra.
På senare har jag haft problem med ältandet av den förlorade ungdomen som Broder Daniel och även Håkan Hellström alltför mycket sysslat med. Men det där försvann i går. »Work«, »Happy People Never Fantasize«, »Shoreline«, »When We Were Winning« och en rad andra låtar framfördes med storslagen antikänsla. Och även om flera låtar är förvillande lika varandra finns det en konsekvens – i musiken, i texterna – som trycktes ut över Slottsskogen för en sista gång.
Extranumret »No Time for Us«, med enbart Henrik Berggren på sång och gitarr, var kanske en passande titel att avsluta alltsammans med. Men det kändes onödigt. Blekt. Rundgång i ett par minuter hade varit bättre.
