Son Ambulance: Someone Else’s Déjà Vu

SON AMBULANCE
Someone Else’s Déjà Vu
Saddle Creek/Border
Betyg: 7

»Konstiga ackordbyten, tröga textrader och allmän brist på fokusering.«
   Hårda ord och en trea i betyg från mig om »Euphemystic«, albumdebuten med Son, Ambulance (jo, de skrev gruppnamnet med kommatecken då) i Sonic #4.
   Det konstiga är inte att gruppens tredje platta sju år senare går att beskriva likadant.
   Det konstiga är att »Someone Else’s Déjà Vu« är ett starkt album.
   Hur gick nu detta till?
   Efter »Euphemystic« plockade jag medvetet bort Joe Knapps enmansbandprojekt från radarn. Tydligen släppte han en uppföljare för några år sedan, en platta som jag inte har hört. Däremot hör jag tydligt att i den interna kompiskampen mellan Joe Knapp och Conor Oberst hösten 2008 står det 1-0. Bright Eyes-mannens aktuella och trista soloplatta står sig slätt mot detta. Kanske har det att göra med att en Mogis i producentstolen är bättre än ingen. Obersts högra hand Mike Mogis är inte med på »Conor Oberst«, däremot är brorsan A.J. Mogis producent åt Son Ambulance.
   Jag tror att A.J. är hemligheten bakom Knapps uppryckning.
   Son Ambulance gör alltså fortfarande i grunden flummiga låtar med konstiga ackordbyten. Skillnaden är att den här gången bubblar det ofokuserade hela tiden upp över ytan och avslöjar kompositioner som glimrar till på de mest oväntade sätt.

   »Wild Roses« låter som om en slirig och högst konventionell hotellbarpianist spelade 10cc. Ändå är den en av de bästa ballader jag hört i höst. Inledande »A Girl in New York City« matar oinspirerat på med bossatrummor, plockande nylonsträngar och ingen riktig melodi. Ändå sitter jag här och stampar med foten och svänger på axlarna.
   Det finns många sådana stunder på »Someone Else’s Déjà Vu«, då det känns som att Knapp går bort sig helt i försök att skriva pop med för många influenser. Ändå funkar blandningen av easy listening, Simon & Garfunkel, Tom Petty, Air, 10cc och franska chansons. Mycket tack vare den luftiga produktionen, som trycker ut ljudbilden och ger Knapp ordentligt med utrymme. Fortfarande stör jag mig på hans svaga röst, men med sådana låtar är mycket förlåtet.
   »Don’t keep worry ’bout the pop charts, baby/you can climb it if you wish«, sjunger Knapp i »Juliet’s Son«.
   Efter det här, med Mogis på tåget, är jag beredd att tro honom.
ANDERS DAHLBOM
2008-08-19