Fujiya & Miyagi: Lightbulbs
FUJIYA & MIYAGI
Lightbulbs
Grönland/Border
Betyg: 6
En tuff utmaning, förstås, att följa upp den lika charmanta som lysande (och överdådigt hyllade) debuten »Transparent Things«. Men kvartetten från Brighton – nej, Fujiya & Miyagi-medlemmarna är inte ens kvartsjapaner – tar här tjuren vid hornen och försöker vidareutveckla det de hittade senast: glimrande modern krautfunk.
Redan under öppningsspåret »Knickerbocker« anar jag oråd: låten är i princip identisk med debutens öppningsspår (»Ankle Injuries«), med undantag för att det viskade mantrat »Fujiya, Miyagi« är utbytt till ett »vanilla, strawberry/knickerbocker glory«.
Den känslan – att de gjort samma skiva igen – är sedan svår att skaka av sig. (Senare läser jag Martin Gelins intervju med bandet i Sonic #35, där de roligt nog svarar så här på hans fråga hur nästa album kommer att låta: »… ärligt talat, exakt likadant som ’Transparent Things’«.)
Krautelementen är visserligen generellt något nedtonade för en aningen slickare, kvickare och varmare framtoning. De snustorrt tokroliga texterna och utstuderade nödrimmen något längre och fler. Självklart tar de också med den grymma känslan för estetik ut i formgivningen – skivkonvolutet är till exempel smärtsamt snyggt.
Egentligen är »Lightbulbs« en bra skiva med flera utropstecken – som extremt svängiga »Uh« – men ändå blek i skuggan av föregångaren. Den enda låt som verkligen bryter av och leder in i någon verkligt ny inriktning är det vardagssorgliga titelspåret som faktiskt låter mer Nick Drake än Can. Där hittar de en skön och djupsinnig ton som jag gärna hade hört mer av.
PATRIK LINDGREN
2008-09-02
