Rodney Crowell: Sex & Gasoline

RODNEY CROWELL
Sex & Gasoline
Yep Roc/Border
Betyg: 8

Han var bara fem när han hörde Johnny Cashs »I Walk the Line«.
   Och Rodney Crowell berättade en gång för mig att han sedan dess ägnat sitt liv åt att försöka skriva en enda låt med samma kraft som den han hörde den där morgonen.
   Om han har kommit så långt kan vi väl låta vara osagt, men han har med sina fyra senaste album definitivt skrivit in sig bland USA:s allra bästa låtskrivare.
   Han skrev fantastiska låtar som »Leaving Louisiana in the Broad Daylight«, »You’re Supposed to Be Feeling Good« och »Till I Gain Control Again« till Emmylou Harris redan på sjuttiotalet och han var under många år en god Gram Parsons-ersättare åt henne. Han skivdebuterade 1978 med hennes hjälp och albumet »Ain’t Living Long Like This« var väldigt löftesrikt.
   Problemet var bara att han sedan aldrig riktigt lyckats infria det löftet.
   Han var nära, speciellt med åttiotalsalbumet »Keys to the Highway«, men aldrig ända fram. Andra skulle kanske säga att den betydligt mer framgångsrika föregångaren »Diamonds and Dirt« är bättre, men i så fall bara för att det gav Crowell fem countryhits på raken. »Jewel of the South« från mitten av nittiotalet är också ett bra album, men precis som de andra är det för splittrat, ibland för grunt, med för många punkter där man känner att Crowell alltför mycket lutar sig på sin Nashville-rutin. När han skriver sina låtar, han sjunger, när han arrangerar. Det är helt enkelt inga av dessa album som är tillräckligt fokuserade. Och med en blandning av den osäkerheten och en rad praktiska orsaker drog han sig tillbaka från branschen. Han skilde sig från Rosanne Cash och var plötsligt en ensamstående pappa med barn att ta hand om. Han hoppade av cirkusen och vände blicken inåt.
   Och började skriva ännu bättre låtar. Albumet »The Houston Kid«, utgivet efter en sex år lång paus, var hans revansch. Utan att kommersiella hänsynstaganden skrev Crowell fritt om vad han ville; det må vara om droger, sex, död eller hat.
   På »Fate’s Right Hand« och »The Outsider« ägnade han sig åt ännu mer hjärteslitande självrannsakan. Gamla syratripper, förnedrande kåtslag och fyllor, misslyckade äktenskap, självupptagenhet och fåfänga, brist på medkänsla, förlamande ilska, allt vändes ut och in på ett vis som var lika fascinerande som det var omskakande. Crowell ser sig själv i spegeln och ser en man som är på väg att drunkna i rädsla. Men han vill något annat. Det är en gripande rapport från en man som vill lära sig flyga genom livet, genom relationerna, genom passionen. Men inte riktigt lärt sig. Än.
   Med »Sex & Gasoline« står han starkare än någonsin. Men det krävdes ett svårt beslut för att nå dit. Han spelade in ett helt album, minst tjugo låtar, på egen hand, som han har gjort med de tre senaste albumen. Men tyckte inte att han hörde någon rörelse framåt, inget nytt, så han bestämde sig för att skrota alltihop. Han tog kontakt med Joe Henry, musikern och producenten, och bad om hjälp. Henry bjöd ut honom till Kalifornien, satte samman ett fantastiskt litet studioband och tog över ansvaret för att det skulle bli en skiva. Crowell behöll fyra av låtarna från det ratade albumet och skrev sju nya.
   Slutresultatet är strålande. Lite öppnare och mer lekfullt, aningen mindre inåtvänt än de tre tidigare. Och mitt i, »The Night’s Just Right«, en fantastisk, vacker, väldigt sensuell kärlekslåt. Alldeles uppenbart skriven till en fantastisk, vacker, väldigt sensuell kvinna. Duetten med Henry, »I’ve Done Everything I Can«, är också väldigt fin. Och på »Truth Decay« får han sånghjälp av en av sina idoler, Phil Everly.
   Soundet han har kokat ihop med Henry är också förstklassigt. Han har över sina fyra senaste skivor skapat en egen musikalisk profil med allt färre countrymarkörer som steelgitarr eller banjo. Men utan att röra sig för långt bort från countrymusikens ideal om det direkta tilltalet och de slagkraftiga melodierna. Henry har hjälpt honom att fila den profilen till perfektion.
   »Sex & Gasoline« är den fjärde självlysande amerikanska albumklassikern i rad från Crowell. Det ruskiga är att han förmodligen bara kommer att bli bättre och bättre.
LENNART PERSSON
2008-09-02