DJ Muggs & Planet Asia: Pain Language

DJ MUGGS & PLANET ASIA
Pain Language
GDM/Playground
Betyg: 5

Om man tänker på hur fåniga Cypress Hill egentligen var (plocka fram »Temples of Boom« ur den där undangömda backen i källaren, inse att det är mer än sant), så är det anmärkningsvärt hur bra DJ Muggs egentligen kan vara när han verkligen får till det.
   Problemet är väl helt enkelt bara att han inte alltid får till det.
   Vilket Muggs projekt tillsammans med San Francisco-rapparen Planet Asia är ett mer än övertydligt bevis på. Med lite selektiv förmåga är »Pain Language« en platta som till en början tar åtminstone mig en smula på sängen. Första singeln »9mm« med sitt bebopbeat och sina Max Roach-cymbaler är hur bra som helst. Och inledande »Sleeper Cell« är nästan förbluffande med ett uråldrigt boom bap-beat, gistna, otalkade stråkar och klonkigt pianoklinkande som droppar likt snöblandat regn över alltihop. Det är som ett vemodigt återbesök i Wu-Tangs fuktskadade källare och det är naturligtvis fantastiskt. Det finns ingen anledning att kalla det för något annat.
   Sett till helheten är DJ Muggs verkligen både mer varierad och mer introspektiv här än han någonsin var i Cypress Hill. Och Planet Asia är avgjort en bättre rappare än Cypress Hills B-Real.
   Men det roliga tar slut lite för snabbt. Av sexton spår är hälften i bästa fall överflödiga, i värsta fall olidliga. Sämst är »That’s What It Is«. Den är så överlastad att det nästan gör ont. Muggs använder verkligen vartenda verktyg i lådan: stråkar som löper amok likt en vettskrämd galopphäst, något som låter som en gravt missbrukad theremin och, värst av allt, sådant där dramatiskt 1-2-3-blås som skräckfilmsmusiker lär sig på första lektionen i skräckfilmsmusikskolan.
PATRIK SVENSSON
2008-09-16